På många sätt och vis är det en historisk stämma som tog sin början när statsminister Fredrik Reinfeldt äntrade Louis De Geer-hallen i Norrköping. Historisk, eftersom statsministern firar ett decennium som partiordförande men också för att de beslut som mejslas ut under helgen utgör den politiska plattform som kommer ligga till grund för såväl europaparlamentsvalet som riksdagsvalet. Om denna plattform visar sig vara av det vinnande slaget, lägger regeringen grunden för en tredje mandatperiod och ett slutgiltigt uppbrott med 1900-talets socialdemokratiska dominans, varpå ett nytt kapitel i svensk historia tar vid.
Emellertid finns det mycket som talar emot den saken. Om man ska förlita sig på den strida strömmen av opinionsundersökningar, vilket man ska om en nypa salt adderas till slutsatserna, tycks uppförsbacken närmast hopplöst tung för statsministern och dennes moderater.
Det är inte bara osäkra väljare som partiet har svårt att charma, även i de egna leden knorras det. Många medlemmar känner inte längre igen sitt parti. Inte så att de längtar tillbaka till några gammelmoderata dagar. Det är bara det att den moderata förnyelsen i många fall tycks ha förlorat sin riktning – det är ett påträngande dilemma för statsministern.
Till skillnad från vad som ofta basuneras ut, bygger inte den moderata förnyelsen enbart på katastrofvalet 2002 eller efterföljande valframgångar, utan att den också varit ideologiskt begriplig för dess medlemmar.
När Fredrik Reinfeldt tillträdde partiordförandeposten 2003, var det på mandat att förnya Moderaterna. Förnyelse skulle också ske, genom vad som beskrivits som ett närmande av socialdemokratin. Dels för att Carl Bildts och Bo Lundgrens nyliberala systemkritik inte föll i god jord hos väljarna, men också för att det inte är helt okomplicerat för en konservativt influerad rörelse att omkullkasta ett befintligt samhällsystem.
Svaret på hur man skulle kunna närma sig socialdemokratin utan att göra avkall på den moderata idétraditionen blev den ofullkomliga människan. Genom skattelättnader och avregleringar skulle människan bli fri att ägna sig åt självförverkligande. Men eftersom hon är ofullkomlig till sin natur och ibland misslyckas med sina företaganden, skulle ett starkt välfärdsystem finnas på plats, redo att bistå den fallne när så behövdes. På så vis skulle Moderaternas övergripande samhällsprojekt även fortsättningsvis vara individcentrerat, samtidigt som man legitimerade den svenska välfärdsmodellen.
Agendan vann gehör bland partimedlemmarna och partiet mobiliserade ännu en gång för att utmana socialdemokratin om inflytandet över svensk politik – resten är så att säga historia.
Att Socialdemokraterna är långt ifrån uträknade har dock blivit uppenbart under mandatperioden. Det gamla regeringspartiets problemformuleringsprivilegium i välfärdsdebatten har blivit smärtsamt uppenbart för Alliansen. Man har lyckats få debatten att kretsa kring påståenden om en sjukvård i förfall, skattesänkningar som bygger på lånande pengar och en tilltagande fattigdom. Detta när sjukvården i själva verket förbättrats, statsskulden minskat och välståndet ökat.
En på alla sätt och vis lömsk rävsax att nästla sig ur och som tvingat regeringen till många strategiska reträtter. Moderaternas har onekligen framstått som den största vindflöjeln i sammanhanget, vilket föranlett att det muttras allt mer öppet om att partiet tappat bort sig och att makten blivit något av ett övergripande mål för det nya arbetarpartiet.
Utan medlemmarnas stöd vinner man inga val och möjligen var det hotet som fick statsministern att söka förnyelsearbetets rötter i torsdagens linjetal. Reinfeldt återkom för första gången på länge till människan som mål för den moderata politiken. Genom en historisk exposé över svensk samhällsutveckling; från stormaktstid till samtid, förklarades frihandel, öppna gränser, fred, demokrati och gott ämbetsmannaskap (kärnvärden för moderat politik) som genuint svenska traditioner, vilka alla bidragit till att frigöra människan. Samtidigt menade statsministern att det var sjuttiotalets våg av socialism som raserade efterkrigstidens välstånd och fängslade svenskarna under svällande skattetryck. Således är moderat politik en naturlig del av det svenska samhällsbygget, medan vänstervågen är något av en historisk parentes. Därför kommer det inte bli några fler ”socialistiska experiment” med en borgerlig regering, var det löfte som statsministern gav till sina vid det laget jublande partikollegor.
Talet är en efterlängtad återkomst för den ideologiska tyngden i partiets politiska förnyelse, men det är också början på en saknad, borgerlig, samhällsberättelse.
Förutsatt att talet så att säga består av annat än bara tal, kan stämman bli en moralhöjande gnista för landets moderater. Lyckas partiet stå för sin egen historia, kan man få bedriva valrörelsens välfärdsdebatter utifrån sina egna premisser. Om så blir fallet, känns en historisk valseger inte fullt så långt borta som opinionen gärna vill göra gällande.