Moderata Europaparlamentsledamöter som Christofer Fjellner och Gunnar Hökmark får – med sitt envetet ideologiska försvar av fred, frihet och frihandel inom unionen – betraktas som något så förhållandevis sällsynt som samtida idépolitiker.
Den sistnämnde presenterar i veckan boken ”En ny giv” i samband med att partiets Sverigemöte inleds i Göteborg. Med sina 235 sidor beskrivs det kanske bäst som en monumental programförklaring om hur det moderata förstanamnet har och fortsatt vill påverka EU.
Med ny giv menas ett nytt fördrag som kan försvara den fria rörligheten och ta till vara på kontinentens potential som världens i särklass största ekonomi. För att komma dit vill Hökmark genomföra en mängd frihandelsreformer, lätta på den massiva byråkrati som får missnöjet mot unionen att växa och inte minst hindra medlemsländernas möjligheter att leva över sina tillgångar.
Hökmark argumenterar ideologiskt och att en svensk politiker i första hand baserar sin politik på idégods, snarare än hur många röster den skördar, är på det hela taget tacksamt. Att boken är författad för en ideologiskt medveten publik skvallrar även om att det i första hand är moderata kärnväljare som Hökmark riktar sig emot, vilket han heller inte är sen med att erkänna. Här uppstår emellertid en del problem.
Visst är EP-valet på många sätt en fråga om vem som kan skramla fram flest av sina egna, men faktum är att det numera är svårt att säga vad som är en moderat kärnväljare, åtminstone när det kommer till Europapolitiken. Inte för att den moderata politiken skulle vara särskilt dålig. Tvärt om har partiet den kanske mest sofistikerade balansgången mellan att vara överdrivet för respektive emot unionens ökade inflytande över medlemsländerna. Däremot har Moderaterna sedan tidigare svårt att locka väljare till valurnorna och många sympatisörer känner sig svikna av partiet nationellt, eftersom det på senare år inte tvekat på att överge ideologin när den befunnit sig i konflikt med opinionsvindarna.
Här hamnar partiet i något av en rävsax. Medvetna men skeptiska moderater vet att en röst på Centerpartiets eller Kristdemokraterna mer kritiska alternativ inte innebär ett nej till EU. För övertygade unionsvänner kommer man dessutom aldrig kunna tävla mot Folkpartiet, som knappt kan bärga sig innan unionen ombildas till en europeisk superstat.
Det finns alltså fullvärdiga alternativ för alla sorters alliansväljare och partiet kan därför inte ta sina ideologiska röster för givna. Alternativet är att istället koncentrera sig på att vinna de breda massorna och på så vis säkra sina mandat, vilket osökt leder till ännu ett opinionsdilemma.
Ingen kommer undan att det såväl från höger som vänstern är ett missnöjets val och allt talar för att det är valets skeptiker som kommer att stå segrande. Moderaterna på hemmaplan har hållit sig förvånande principfasta och partiets nationella EP-valskampanj behåller den försiktigt positiva tonen från tidigare val. Risken finns att de moderata budskapen kommer att framstå som väl otydliga för de oinvigda väljarna, åtminstone i konkurrensen med motståndarnas enkla svar på svåra frågor om unionens framtid.
Moderaternas huvudsakliga förhoppning att behålla sina mandat ligger med det sagt, till syvende och sist, i att vinna de traditionella väljarnas förtroende. Här blir Hökmark och Fjellners något elitistiska och gammelmoderata linje en tillgång för partiet, eftersom de går helt motströms dess allmänna flörtande med den breda opinionen.
Får ideologin mer plats under valrörelsen, kan det moderata alternativet bli tillräckligt uppfriskande för att missnöjda kärnväljare ska se förbi osämjan och därmed ge partiet medström på valdagen.