Miljöpartiet håller på att ompositionera sig i det nyss så blockbetonade politiska landskapet. Man vill vara mera Miljöparti, helt enkelt. Ett tecken var nomineringen av Åsa Romson till nytt språkrör efter Maria Wetterstrand.
Romson har sysslat med just med miljöpolitik, och behövdes som en motvikt till den mer diffuse allkonstnären Gustav Fridolin. Och hon är inte som främsta konkurrenten Mikaela Valtersson känd för att ha ett i alla fall ibland gott förhållande till regeringen.
Wetterstrand har betytt mycket för Miljöpartiets och attraktionskraft utanför entusiasternas led. Tillsammans med, när han vill, trevlige språkrörskollegan Peter Eriksson har hon förmått dölja följderna av partiets politik i miljöns namn. Wetterstrand kan sammanfattas i att allt nog ordnar sig med lite sopsortering och teknikutveckling, och om man hellre softar med en latte än gör den där extra resan till Thailand.
Men Fukushima kräver, fullt begripligt, lite mer av Miljöpartiet. I en presentation på DN-debatt den 8 april av partiets motion om stängning av reaktorer skriver Wetterstrand och Lise Nordin, energipolitisk talesperson, att man håller fast vid den rödgröna kompromissen, att kärnkraften ska fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd, med prövning varje ny mandatperiod.
Att Fukushima aktualiserar översyn och prövning kan vem som helst hålla med om. Men inte om Miljöpartiets andra slutsats, att en prövning som leder till stängning av reaktorer inget skulle betyda, för vare sig näringsliv eller hushåll, därför att vi hur som helst har ett överskott av el.
Miljöpartiet resonerar som om ju mer kärnkraftsel (nu hälften av den vi använder) som försvinner desto mer tillkommer (eller sparas in) nära nog automatiskt på annat, bättre håll, bara man vill tillräckligt mycket.
Och om detta inte sker, skulle det beror på att regeringen inte "vill" tillräckligt mycket, utan snarast, på pin kiv, saboterar tillkomsten av förnybar energi.
Alliansregeringen försvagades i riksdagen i valet i fjol, och den vill hålla sig så väl som det bara går med Miljöpartiet. Så man lär välja sina ord i kritiken av reaktorutspelet. Sannolikt kommer det att behandlas som något främst avsett för intern konsumtion när partiet ömsar språkrör.
Dessutom kanske diverse motparter förmodar att Wetterstrand, när hon snart lämnar sin toppost, hellre vill bli ihågkommen som äkta miljöpartist, inte som en politiker i verkligheten.