Ledare: Miljöpartiet: Sahlins dödergök

I 25 år har Mona Sahlin haft en särställning i svensk politik. Det har hon även nu, men på ett sätt som är lite tråkigt för henne och hennes parti. Två mätningar publicerade på mindre än vecka bekräftar det märkliga faktum att tilltron till Sahlin är ännu sämre än den sviktande viljan att rösta på hennes parti.

Västervik2010-04-07 00:06
Bo Ture Larsson/SNB
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.
I Aftonbladet-Sifo säger sig bara 28 procent sig ha stort eller mycket stort förtroende för Sahlin. Även när de tillfrågade inte sympatiserar med ett parti brukar de se förtjänster hos ledarna. Alla partiledare utom Sahlin ligger högt över den nivå deras partier brukar få när frågan ställs: Hur skulle du rösta om det vore val i dag?Överlag har förtroendet för partiledarna sjunkit sedan i höstas. Fredrik Reinfeldt (M) behåller ledartröjan, med sina 56 procent. Fast Maria Wetterstrand, språkrör (MP) nafsar honom i hälarna. Maud Olofsson (C) kan trösta sig med att hon gillas bland unga. Lars Ohly (V) väcker minst förtroende (21 procent) men backar inte lika mycket som Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD), vilka förtroendemässigt befinner sig i samma härad som Sahlin. Några dagar före Sifo kom en förtroendemätning av Synovate, i Dagens Nyheter. Enligt den är Sahlin lika bra som Reinfeldt på att inge framtidshopp. Men i en kris vill vi hålla Reinfeldt i handen, 61 procent mot bara 16 för Sahlin. S-märkta opinionsbildare manar de sina att hålla ut. Bara regeringsmakten vunnits vänder det både för partiet och Sahlin, är budskapet. Man hänvisar till att de rödgröna tillsammans fortsätter att ligga klart före Alliansen, i en mätning i mars med 50,2 mot 44,1 procent. Men det låga förtroendet för Sahlin som statsministerkandidat (Aftonbladets rubrik: "Sahlin - en sjunkbomb") är ett allvarligt problem för de rödgröna. Det kan inte viftas bort som ett utslag av massmedial mobbning eller någon borgerlig "Mosa Mona-kampanj." För allmänväljarna kan inte undgå notera och påverkas av att den gamla partiinterna misstron till Sahlin som politiker ("höger") och person ("slarva") fått ny näring av hennes roll som rödgrön samarbetsingenjör. Liksom de borgerliga förr ofta uppträdde som sina egna värsta fiender finns det socialdemokrater som bara inte tål Miljöpartiet, allra minst när de nu ser det växa till gökunge i det rödgröna boet. Sahlin kan av hänsyn till samarbetet inte döma ut Miljöpartiets förslag. Hon låter andraplansfigurer göra det. Detta stärker inte hennes anseende som ledare, inte heller att hon, som liberala Göteborgs-Posten skriver, verkar hoppas att de borgerliga ska vara på hugget nog för att prata ned Miljöpartiet till för Socialdemokraterna hanterlig storlek.