Den varierande framgången i polisens arbete med den här typen av brottslighet visar att det uppenbarligen finns mycket att lära av de polismyndigheter som visar bättre resultat i sitt utredningsarbete.
Sedan 2002 har antalet anmälda miljöbrott ökat med 50 procent till följd av bättre samarbete mellan tillsynsmyndigheter, polis och åklagare. Men om det polisiära utredningsarbetet håller låg kvalitet smular en skicklig advokat sönder ett åtal och kostnaderna för en bortkastad rättsprocess blir till ingen nytta.
Grunden för en fällande dom är ett noggrant och sakkunnigt polisarbete. Eftersom miljöbrotten i många fall är svåra att utreda och kräver goda naturvetenskapliga kunskaper är det viktigt att polismyndigheterna ser till att bygga upp avdelningar med särskilt utbildade miljöbrottsutredare.
Även i våras uppmärksammades polisens miljöbrottsutredningar och då framkom det att endast 29 av de 74 poliser som arbetar med miljöbrott gjorde det på heltid och att en del län inte har någon miljöbrottsutredare på heltid.
Uppenbarligen prioriterar polisen ned miljöbrotten till förmån för brottslighet med högre straffvärde. Ofta är miljöbrottslingar tidigare ostraffade och det innebär i allmänhet korta fängelsestraff eller villkorliga domar och böter. I det perspektivet gör polisen rätt som koncentrerar sig på brott med högre straffvärde. Givetvis är det bra om våldsbrott och återfallsförbrytare hålls efter, men det är också viktigt att hålla miljöbrottslingar ansvariga för den skada de orsakat.
Miljörätten bygger på principen om förorenarens betalningsansvar men den principen kan bara göras gällande om åtal kan grundas på gedigna polisutredningar. Därför är det sannolikt en god investering att lägga mer resurser på särskilda miljöpoliser. Vi kan ju inte ha höga miljöambitioner och samtidigt låga ambitioner när det kommer till att utreda miljöbrott.
Även om man kan tycka att förorenare och andra miljöbrottslingar kommer lindrigt undan när de får dagsböter, innebär det inte att de slipper bekosta det så kallade avhjälpandet av skadan. Tyvärr innebär dåliga miljöbrottsutredningar, med undermåliga provtagningar och liknande, att samhällets möjligheter att kräva förorenarna på pengar för återställande av skadan minskar.
I föroreningsfall där mark förorenats med kemikalier kan det kosta miljoner att reparera en skada. Kan man då inte knyta en ansvarig till skadan blir det i slutänden samhället som får stå för kostnaden. Det är därför mycket viktigt att polisen utreder miljöbrott grundligt och samlar in bra bevismaterial som i förlängningen leder till att förorenaren verkligen får betala.