På söndag går en kontinental gigant, en svensk gammal vän och vad som beskrivits vid en närmast ofrivillig stormakt, till val. Det rör sig dock inte om anglosaxiska storspelare som USA eller Storbritannien, utan Tyskland.
Troligen kommer förbundskansler Angela Merkel få leda sina kristdemokrater i CDU till seger, för tredje gången i ordningen. I modern historisk mening är det något av ett normaltillstånd eftersom kristdemokratiska partier varit regeringsbärande sedan krigsslutet och spelat samma roll på kontinenten som den nordiska socialdemokratin.
CDU vinner dock inte valet på grund av gammal vana eller tidigare förvärvade meriter. Merkels krishantering och rakryggade försvar av euron har imponerat på den tyska befolkningen. Under Merkels ledning har Tyskland har åter seglat upp som kontinentens politiska stormakt och förbundskanslern från det forna DDR har blivit något av en tysk ”järnlady”, som vid flertalet tillfällen utsetts till världens mäktigaste kvinna. De har givit återklang i självbilden och de annars så skamsna tyskarna känner sig åter stolta över sin plats i solen, troligen för första gången sedan det tidigare 1900-talets mörka decennier.
Frågan är alltså inte om CDU kommer genomföra ett framgångsrikt val, utan vilka man får bilda regering med. Under den gångna mandatperioden har man samarbetet med liberala FDP. Emellertid har partiet haft motgång i opinionen och i det bayerska lantdagsvalet, som ägde rum tidigare veckan, kastades partiet ut från lantdagen. Betydligt bättre gick det för CDU:s katolska (och synnerligen konservativa) systerparti CSU och de svenska kristdemokraterna säger sig nu vilja hämta sin inspiration från de bayerska alperna.
Ett alternativ till de liberala skulle vara de gröna som de senaste åren skördat stora framgångar i landets storstäder samtidigt som energifrågan varit en av de mest angelägna under mandatperioden och som i svensk media gjort sig påmind genom det tyska kärnkraftsmoratoriet från 2012. Samarbetet skulle dock bli svårt eftersom den gröna rörelsen, precis som här hemma, girat kraftigt åt vänster, vilket dessutom påverkat dem negativt i den tyska opinionen.
Att CDU söker andra bundsförvanter åt vänster är dock långt ifrån omöjligt. Risken finns att CDU istället får bilda en storkoalition med tyska socialdemokraterna, SPD, som också är det största oppositionspartiet. Otroligt kan tyckas, men faktum är att det skett förut. Inför Merkels första mandatperiod 2005 inledde hon ett koalitionssamarbete med SPD för att garantera väljarna en majoritetsregering, till dåvarande förbundskanslern och socialdemokraten Gerhard Schröders stora förtret.
Förvisso skulle en koalition över blockgränserna, åtminstone rent hypotetiskt, kunna bringa ytterligare stabilitet till en eurozon som sakta men säkert kravlar sig upp från krisens avgrund. Dilemmat är bara att en storkoalition skulle innebära att SPD får en synnerligen stark position i regeringen, eftersom man kontrollerar det tyska förbundsrådet, som har en omfattande veto-rätt i det politiska systemet. Socialdemokraterna kräver dessutom höjda marginalskatter, vilket precis som här hemma är en av de stora skiljelinjerna mellan regering och opposition. Om SPD skulle få igenom sina krav skulle Tyskland ta avgörande steg åt vänster och samarbetskonflikter med CDU skulle kort och gott kunna leda till politiskt tumult.
Skräckexemplet på vad en vänsterdominerad regering skulle innebära för kontinentens gigant och eurozonens återhämtning kan hämtas från Frankrike. Där har den impopuläre socialistpresidenten François Hollande dragit ned Frankrike ännu djupare i krisen genom en vägran att dra åt svångremmen för offentliga utgifter samtidigt som han genomfört omfattande skattehöjningar. Konsekvenserna har blivit de högsta arbetslöshetssiffrorna på 15 år och en statsskuld som är långt över 90 procent av BNP.
Kontinenten behöver en tysk regering som inte ämnar bedriva något annat än moderat politik för ekonomisk stabilitet. Merkel har lovat väljarna att hon vid ett eventuellt omval inte kommer att företa sig några politiska experiment. Det är gott och är troligen det den enda möjligheten för eurozonen att en gång för alla att återhämta sig från den värsta krisen sedan depressionen under 1930-talet.
Om det blir en fortsatt kristdemokratisk regering återstår förstås att se. Allt talar dock för att kontinentens allt mindre ofrivilliga stormakt, ännu en gång, ställer sig bakom landets egen järnlady och tillika världens mäktigaste kvinna.