Det är givetvis en glädjande utveckling på många sätt, men innebär samtidigt en utmaning för finansieringen av den offentliga välfärden. Det brukar kallas den demografiska utmaningen.
Det är också vad Moderaternas Jon Sjölander kallar det i sin interpellation ”negativ befolkningsutveckling och demografiska utmaningar”, vilken avhandlades i veckans kommunfullmäktige. För Moderaterna är frågan en tillväxtfråga. Det är ett relevant perspektiv, även om man bör undvika att fastna i den eviga jakten efter fler invånare, ett arbete som riskerar att glömma bort befintliga invånare och det faktum att man behöver anpassa det offentliga åtagandet utefter skatteintäkterna.
Socialisterna kallar det istället för ”åldersutmaningen”, när de på debattplats kritiserar Västerviks moderater och sverigedemokrater för att koppla ihop pensionsålder med finansieringen av välfärden (VT 28/1). Dessutom anklagar de samma partier för lögn för att de uttrycker detta samband.
Det är en tveksam anklagelse från Socialisterna. Att människor kommer att behöva arbeta (och betala skatt) längre är sannolikt en nödvändighet. Tvång är inte alltid det bästa alternativet. Om vi inte höjer pensionsåldern med tvång så behöver vi stimulera arbetsföra människor att arbeta längre på frivillig väg.
Socialisterna hävdar att det relevanta sambandet inte är mellan hur många som jobbar och hur många som inte gör det. För Socialisterna är den relevanta frågan istället om samhällets totala rikedomar, inklusive de privata, växer. Så länge de växer finns det alltså mer pengar att fördela.
Det finns två problem med Socialisternas ställningstagande, ett verklighetsanknutet och ett värderingsmässigt. Det finns nämligen brytpunkter för när skatteintäkterna minskar i takt med att skattenivåerna ökar. Ju högre skattetryck desto lägre förutsättningar för företag att generera skatteintäkter.
Det finns liknande brytpunkter för när människors förtroende för skattesystemet minskar när deras frihet och egenmakt minskar. De flesta medborgare accepterar att skatter drivs in för att finansiera en viss nivå av välfärdsstaten. Men de flesta har också en gräns för hur mycket. För den person som inte anser att det är viktigt hur antalet skattebetalare förhåller sig till antalet försörjda finns dock ingen sådan gräns.
Däremot har Socialisterna rätt i att det finns andra lösningar på åldersutmaningen, än lägre välfärd och högre pensionsålder. Deras lösning är mer skatter. Men det finns ytterligare lösningar. Man behöver inte gå så långt som att hävda att Socialisterna ljuger, men de glömmer hur som helst att redovisa att höjd produktivitet i den offentliga välfärden är en sådan lösning. En utökad användning av privata försäkringar, fler privata aktörer och en förbättrad konkurrens mellan utförare inom välfärdsområdet kan höja en eftersatt produktivitetsutveckling och ge oss mer vård och omsorg för skattepengarna.
Även Socialisterna synes se värdet av att ”vi lever i en modern kapitalistisk ekonomi”. Eller åtminstone att den bär på vissa fördelar. Såsom att kapitalismen och de som arbetar i den skapar resurser åt välfärden.
Lösningen på åldersutmaningen, och att färre jobbar för att finansiera allt fler, är inte mer socialism. Lösningen är mer kapitalism.