Mitt i allt putsande, fejande och uppvaktande under veckans presidentbesök, har det varit lätt att glömma bort andra politiska beslut av betydelse för många människor i vårt avlånga land. Ett sådant presenterades under föregående helg av integrationsminister Erik Ullenhag (FP).
Från och med den första juni 2015 blir medborgarskapsceremonierna obligatoriska för alla landets kommuner. Med medborgarskapsceremonier menas alltså den sorts högtidliga tillställningar som ungefär hälften av landets kommuner anordnar för nyblivna medborgare. Västervik är en av dessa och de senaste åren har nya medborgare kunnat äta gräddtårta på Bryggaren och samkväma på Fiskaretorget, som en del av nationaldagsfirandet.
Avsikten med obligatoriet är enligt integrationsministern att stärka medborgarskapet, för att på så vis främja integration. Det är välkomna besked eftersom förutsättningen för god integration är att den nyblivne medborgaren blir uppriktigt välkomnad och erbjuds möjligheten att så snabbt som möjligt tillgodose sig språk, samhällskunskap och arbete för att denne ska bli en del av samhällslivet – ceremonierna kan vara en del i den proceduren.
Med en befolkning där nära 15 procent har invandrarbakgrund, kan Sverige dessutom sälla sig till världens invandrarländer. Därför skulle medborgarskapet kunna vara en del i det kitt som ska hålla samman ett land som, väl grovt uttryckt, inte längre förenas i färgen på befolkningens hud, eller för den delen medlemskap i arbetarrörelsen. En sådan funktion har bland annat det amerikanska medborgarskapet som vid sidan om att ge medborgarna sina rättigheter, även förenar befolkningen i det pluralistiska och invandrarbyggda landet i väst.
Samtidigt finns problem med att jämföra de båda invandrarländerna i medborgarskapsfrågan, eftersom det amerikanska medborgarskapet är utformat för att skydda medborgarna från politiken, medan det svenska snarare innebär att man blir skyddad av politiken. Rättare sagt är det svenska medborgarskapet nära sammankopplat med staten, vilket knappast är fallet i USA. Det amerikanska medborgarskapet är i sin tur förknippat med den nationella identiteten, vilket man knappast kan säga om det svenska.
Det svenska tycks nämligen basera sig på något annat. Statsvetenskapliga tungviktare som Lars Trägårdh och Andreas Johansson Heinö har förtjänstfullt argumenterat för att svenskarna, till skillnad från vad vi ofta får höra, har tämligen svårt att omfamna den ökade grad av mångfald som invandringen medför. Faktum är att närmare 80 procent av svenskarna menar att en ambitiös migrationspolitik förutsätter att invandrare har en skyldighet att anpassa sig efter svenska seder och traditioner, vilket innebär att det svenska i hög grad kan betraktas som något i första hand kulturellt. Mot denna bakgrund skulle man alltså kunna påstå att du blir amerikan när du får ditt medborgarskap och svensk när du omfamnar majoritetskulturen.
Nog får man kalla det något av ett integrationsdilemma och därför blir integrationsministerns andra avsikt med medborgarceremonierna, nämligen att ändra uppfattningen om vad som är svenskt, något problematisk. Åtminstone är det så han uttrycker sig. Säkerligen är det en slarvig formulering för att medborgarskapsceremonierna underlättar integration, men man kan knappast försäkra sig om att det inte betyder att politiken tror sig kunna förändra själva innebörden av det svenska.
Kulturen är en starkare kraft än politiken vilket innebär att våra partier inte kan framtvinga några nya attityder och beteenden hos människor, åtminstone inte utan att det medför oönskade problem. Nationell gemenskap är ett sådant fall, eftersom det i första hand är ett psykologiskt behov som tillfredsställs genom att vi identifierar oss med människorna i vår omgivning och uppstår i regel genom sådant som ett gemensamt språk, traditioner eller andra kulturella referensramar.
En nationell identitet är alltså inte något man kan förändra på kommando. Likväl kan obligatoriska medborgarskapsceremonier vara en reform i tiden, men bara under förutsättning att det ses som ett verktyg för integration snarare än som en möjlighet för partihögkvarteren att diktera vad som ska förena befolkningen. Det senare lär inte bara vara tämligen lönlöst, utan riskerar även att väcka ont blod bland många infödda svenskar som inte har något större intresse att förändra innebörden av sin nationstillhörighet.
Integrationspolitikens främsta uppgift bör vara att främja naturliga utbyten mellan människor i vardagslivet. Med tiden kan det innebära att nya inslag tillförs den allmänna uppfattningen om det svenska. Att i hög grad lita på befolkningens vilja att välkomna nya medborgare må vara en tidskrävande integrationspolitik, men det är troligen den enda fungerande. Integration som inte är naturlig, det vill säga som inte uppstår medborgare emellan, riskerar trots allt att framstå som hotfull och påtvingande. Och när något framstår som hotfullt, är det betydligt lättare att bygga murar omkring sig, än att riva dem.