I debattartikeln presenterades en undersökning som Alliansen låtit opinionsföretaget Skop göra. Där framkom det att väljarna ser positivt på att allianspartierna fortsätter utveckla sitt samarbete. Partisekreterarnas text var föga passionerad och heller inte inriktad på att ge förslag till hur ett utvecklat eller fördjupat allianssamarbete skulle kunna tänkas se ut framöver. De konstaterade vidare att partierna är bra på olika saker och att de fyra respektive partierna har ett ansvar för att utveckla och förnya sina partier. Frågan som direkt infann sig efter att ha tagit del av debattartikeln var: Väljarna vill se ett utvecklat allianssamarbete, men vill allianspartierna och partisekreterarna det? Finns några visioner för det? Finns någon entusiasm för det?
Det närmande som skedde partierna emellan under mandatperioden 2002-2006 var historiskt i sitt slag. Ingen som betraktat svensk politik under efterkrigstiden har kunnat se ett mer förtroendefullt och friktionsfritt samarbete som det Alliansen bjuder nu i regeringsställning.
Förut har borgerligt samarbete slutat med avgångar, regeringskriser och korta regeringsperioder. Sådant sätter givetvis sina spår i tilliten partierna och partiledarna emellan, sådant sätter också bilden av hur samarbetssugna partierna är. Av dylika slitningar ser vi inget i dag. Kanske är meningsskiljaktigheterna i stället rentav för små numera, profilerna för lika, ideologierna sammankokade till mittenliberalism utan kanter och taggar.
När så något av allianspartierna profilerar sig, sticker ut och slår vakt om sina kärnfrågor, då beskrivs sådant direkt som slitningar och bråk. Profilering och samarbete behövs, för såväl inflytande som makt och överlevnad. Det är en svår balansgång, utan tvekan. Och det blir värre med åren - ju längre Alliansen regerat, desto längre svårare blir det att inte trampa på varandras ömma tår.
Aron Modig, ordförande i Kristdemokraternas ungdomsförbund, replikerade mycket klokt och tänkvärt på partisekreterarnas
debattartikel:
"Så utveckla gärna allianssamarbetet. Men gör det på ett sätt och i en riktning som främjar visioner, idédebatt och politikutveckling inom borgerligheten. Vad som behövs är varken gemensamma valsedlar med alliansförtecken eller någon tjock unison valplattform. Det borgerliga samarbetet skulle i stället må allra bäst av mer profilering och intern borgerlig debatt".
Alliansen var nödvändig inför valet 2006 och Alliansen kan även i framtiden spela en viktig och avgörande roll i svensk politik om man lämnar de invanda turerna i förvaltandets och samhällsbärandets öken. 2006 hade Sverige en trött regering och en självgod socialdemokratisk statsminister. Skillnaden jämfört med 2006 är att statsministern i dag är moderat.
Det är hög tid att bevisa motsatsen. Fram med passionen för idéerna.