Faktum är att länet endast tilldelas åtta av landets 349 riksdagsmandat, även om länet har nio riksdagsledamöter genom ett så kallat utjämningsmandat. Det innebär att platserna till riksdagen är dyrbara och det parti som lyckas få en representant i riksdagen, får en särställning bland länets partier och ytterligare resurser i debatterna på lokal nivå.
Vilka partier är det då som kommer tampas om riksdagsplatserna? Om inget anmärkningsvärt sker, är det Moderaterna och Socialdemokraterna som kommer tilldelas lejondelen av mandaten. I skrivande stund innehar de båda partierna sex av åtta mandat (fyra för S och tre för M) medan de två övriga riksdagsplatserna tillfaller Centerpartiet och Kristdemokraterna, det senare partiet på utjämningsmandat. Därför var det med stor spänning som många följde Moderaternas och Socialdemokraternas nomineringsstämmor, vilka ägde rum under helgen.
Glädjande för kommuninvånarnas moderata väljare, återfinner man hela tre västerviksmoderater på på riksdagslistans fem främsta platser. Jörgen Andersson seglar upp som länets förstanamn, förbi Jan R Andersson från Kalmar. Nya toppnamn från kommunen är Malin Sjölander och Christin Rampeltin-Molin på plats nummer tre respektive fem, vilket onekligen bekräftar bilden av den norra länsdelen som ett verkligt moderatfäste.
För kommunens socialdemokrater, som förvisso kunde glädja sig åt två kommuninvånare bland de fem främsta riksdagskandidaterna, var den stora frågan om huruvida Krister Örnfjäder skulle hamna på valbar plats eller inte. Socialdemokraterna har ett kongressbeslut på att en fjärdedel av kandidaterna ska vara under 35 år fyllda, vilket äventyrade Örnfjäders plats till förmån för Laila Naraghi. Örnfjäder gick emellertid segrande och befinner sig nu på en hedervärd tredjeplats.
Hur bör då länsinvånarna resonera kring valet av riksdagskandidater? Lika oklokt som det är att välja sin riksdagskandidat utifrån ålder, kön och etnicitet, är det dumt att låta det lokalpatriotiska hjärtat styra valet av länets ledamöter. Visst kan det vara lättare att känna förtroende för någon från ”rätt” kommun och möjligen känner en kandidat extra varmt för hembygden, men det är aldrig några garantier för att det är rätt kandidat för länet.
För ett glesbefolkat län med få riksdagsledamöter är det svårt nog att få sina intressen hörda bland den väldiga skaran om 349. Då gäller det att ledamöterna som befinner sig i kammaren är tongivande snarare än något annat, om man vill att länets intressefrågor ska uppmärksammas. Dessutom är få problem isolerade till enskilda kommuner och länet kämpar enat i de avgörande frågorna om hur man skapar ett gynnsamt klimat för företagande, upprätthåller god infrastruktur som sammanbinder kommunerna med övriga landet och inte minst hur välfärd kan säkras i ett vidsträckt län med omfattande glesbygd.
Länet är vår valkrets och därför kvittar det om ledamöterna råkar kalla Överum, Järnforsen eller Blomstermåla för sitt hem – det enda som bör vara avgörande är ledamotens kompetens och förmåga att förvalta länsinvånarnas förtroende i kammaren. Den väljare som hyser omsorg för riksdagsledamöternas förmåga snarare än deras ursprung, är också den som hyser störst omsorg för länets kommuner.