Utan några jämförelser i övrigt kan man onekligen argumentera för att landets socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden praktiserar denna undanflyktsmetod, åtminstone i bildlig mening. Dagens Samhälle lät nyligen (16/10) de kommunala makthavarna i det gamla arbetarpartiet svara på en enkät om vilka partier de önskar att Socialdemokraterna går till val tillsammans med på riksnivå. Näppeligen nämnvärda två procent ser helst ett samarbete med Vänsterpartiet, tre procent föredrar Miljöpartiet och blott fem procent vill se den rödgröna koalitionen återfödas innan valutgången 2014. I stället vill hela nio av tio kommunstyrelseordföranden att Socialdemokraterna går till val för egen maskin.
Den något välpolerade förklaringen tycks vara att man inte vill bidra till den allt mer utpräglade blockpolitiken. Enligt Dagens Samhälle menar många av KSO:arna att blockpolitiken är ”förödande för väljarna och demokratin”, eftersom det underminerar betydelsen av såväl flerpartisystemet som ideologiska skillnader i partipolitiken. Även om resonemanget har sina otvivelaktiga poänger, är det troligen valstrategiska orsaker som ligger bakom KSO:arnas samstämmiga slutsats. Erfarenheterna från förra valrörelsen har lämnat ärrbildning i partiminnet och en mer vänstervriden socialdemokratisk politik (som skulle bli den naturliga konsekvensen av ett valsamarbete med något av vänsterpartierna), har gång på gång straffats av väljarna.
Att Socialdemokraterna kan tjäna på att vara solokvist under själva valrörelsen är alltså långt ifrån otroligt. Frågan är bara om det gynnar någon annan, eller ens socialdemokratin när det väl kommer till regeringsbildning.
Om partiordförande Stefan Löfven (S) ombeds att bilda regering utan att ha samarbetat med vare sig Miljö- eller Vänsterpartiet under valåret, står han inför betydande dilemman. Inget av vänsterpartierna kommer stötta en socialdemokrati som inte erbjuder ministerposter och verkligt inflytande. Om Löfven tänker sig något annat, kommer han bli motarbetad från såväl höger som vänster och det är knappast ett realistiskt alternativ. Alltså finns det ingen anledning att hyckla i frågan om regeringsbildning. Socialdemokraterna kommer tvingas söka ett samarbete med vänstern, trots att det tycks strida mot partiviljan. Samarbetets omfattning bör dessutom bli tydligt snarast, inte minst för att alla förhandlingar som sker efter valet kommer leda till en regering och en politik de socialdemokratiska väljarna inte har tagit ställning till, vilket onekligen är ett större demokratiproblem än blockpolitiken.
Partier mogna att regera landet måste kunna ge realistiska svar på vem man avser samarbeta med och väljarna lär knappast låta sig ledas av politiker som strutslikt stoppar huvudet i sanden, när den obekväma verkligheten gör sig påmind.