För det enskilda företaget som flyttar till huvudstaden är sannolikt processen rationell. Man har upplevt ett problem och agerat. Men sett i ett större perspektiv så är det bekymmersamt. För andra organ drar också åt samma håll: Mot storstadsregionerna. Staten har exempelvis under lång tid förändrat myndighetsstrukturen.
Även om många statliga verk och myndigheter finns utspridda över landet talar andra processer ett annat språk. Tydligt blir det när domstolarna läggs ned på mindre orter, ibland med motivering att det är svårt att hitta rätt personal eller att hålla den kompetens som krävs bland annat på grund av EU-rättens koppling till svensk rätt. Motsvarande ser vi när exempelvis Försäkringskassan vill lägga ned sina lokalkontor runt om i landet. Med dem följer andra yrkesgrupper som advokater och kanske neddragningar inom andra servicesektorer som bank och redovisning.
Följden av många sådana enskilda händelser är att högkvalificerade jobb blir ovanligare utanför de regionala huvudorterna eller storstadsregionerna. Plötsligt har något skett i det tysta. En omvandling av orter och bygder bort från tjänsteproduktion och högkvalificerade jobb, som ofta spås vara framtiden, har skett. Ju längre det fortgår desto svårare blir det att stoppa. Plötsligt kommer andra, som nu Sandvik, upptäcka att det är svårt att rekrytera rätt personal när det exempelvis är besvärligt att hitta ett kvalificerat jobb för en medföljande familjemedlem. Eller när kommunikationerna blivit så undermånliga att det exempelvis är svårt att arbetspendla från den ort där familjen i övrigt bor. Då blir försämringarna en black om foten och en flytt av ett huvudkontor ett logiskt steg.
För landet som helhet är en sådan utveckling alarmerande. Får utvecklingen fortgå finns det risk att det på sikt bara kommer finnas några få regioner där en dynamisk samhällsutveckling sker. Det räcker inte. Om trenden skall kunna vändas måste nog en ny insikt om att också Sverige utanför de tre storstadsregionerna behövs.
Satsningar som nu senast en halv miljard på bredband i glesbygd och förbättrat underhåll av järnvägar är bra småsteg. Men det behövs även en ändrad inställning. Kanske borde staten ta ett lackmustest på alla offentliga beslut, de ska inte bara gynna utvecklingen i stort, utan också förbättra möjligheterna att leva och finna en utkomst i hela landet.
Naturligtvis får ett ändrat synsätt inte medföra att staten, som med det kommunala skatteutjämningssystemet, straffar de tillväxtmotorer som de större orterna och framgångsrika regionerna är. De behövs och behöver statliga insatser för utvecklingen de med. Men lika fullt får man inte glömma helheten. Det måste gå att leva och verka i hela Sverige.