Socialdemokraterna avser nämligen att gå till val på egen hand, eftersom blockpolitiken fördärvar landet (8/11). Därför kan man tänka sig att bilda regering med samtliga partier (utom Sverigedemokraterna), även om man samtidigt slänger in en brasklapp och lyfter Miljöpartiet som en särskilt naturlig samarbetspartner.
Varför väljer Löfven (S) att göra som han gör? Troligen är Socialdemokraternas förhoppning att samarbetet mellan de borgerliga partierna ska luckras upp i händelse av ett regeringsskifte. Då skulle man kunna locka Centerpartiet eller Folkpartiet till ett regeringssamarbete. På så vis skulle Socialdemokraterna kunna undvika ett samarbete med Vänsterpartiet, vilket skulle vara tacksamt för statsfinanserna samtidigt som ingen socialdemokratisk partiledare vill gå till historien som den som bjöd in den yttersta vänster till regeringen. Alliansens partiledare har dock vid ett flertal tillfällen nekat alla inviter och regeringspartiernas partisekreterare gick gemensamt ut under fredagen för att ännu en gång påtala att Alliansen består, oavsett valutgång.
Likväl har det där med att gå till val ”för egen maskin” flera valstrategiska fördelar. Vänsterpartierna kan då utgå från sina respektive partiprogram under valrörelsen utan att ta hänsyn till några kompromisser före valet. Dessutom sätter sig Socialdemokraterna på den moraliska högburenhetens parnass. Löfven har under sin tid som partiledare kritiserat den allt mer cementerade blockpolitiken. Inte nödvändigtvis för att någonting annat är möjligt, utan för att det fångar den växande skara väljare som anser att den politiska debatten är besynnerligt tvåstämmig för att komma från åtta självständiga röster i riksdagen.
Hur klipsk strategin än må framstå vid partihögkvarterets ritbord, är det en praktisk omöjlighet som kommer att bli en käpphäst för Socialdemokraterna under valrörelsen. Enpartiregeringarnas tid är definitivt förbi. Därför kan väljarna kräva att ett parti som gör anspråk på regeringsmakten ska ha någon slags uppfattning om vilken politik som kommer att bedrivas efter valet. Sedan kommer man knappast undan att det finns något beklämmande principlöst med ett parti som säger sig kunna regera med allt från reaktionära rödskägg till yviga storstadsliberaler.
Nu ska man förvisso inte vara för bitsk. Partiet har trots allt en princip: man kommer inte att samarbeta med Sverigedemokraterna. Gott så. Sedan blir det förstås litet ironiskt att ta ett sådant avstånd från missnöjespopulisterna när man just samarbetat med dem för att fälla regeringen i frågan om den höjda brytpunkten för statlig skatt. Eller om man betänker att många av partiets kärnväljare blickar längtansfullt mot Sverigedemokraternas folkhemsretorik och löften att vrida klockan tillbaka till socialdemokratins glansdagar.
Oavsett om Socialdemokraternas beslut bygger på en ärlig vilja att uppluckra blockpolitiken eller valstrategiska kalkyler, framstår det öppna sinnet i regeringsfrågan onekligen som om partiet suktar efter makten, mest för maktens skull.