I mångaS ögon blir det förstås en smula magstarkt att tala om höjda lärarlöner mitt i landsortsskolors ödestimme. Samtidigt har Västervik under lång tid erbjudit löner under medianen, trots att det är en investering som ur ett långsiktigt perspektiv, är själva grogrunden för såväl morgondagens materiella som själsliga tillväxt.
Låt oss gå rakt på sak: För Tjustbygdens långsiktiga livskraft, behövs kvarstannare och återvändare av den bästa sortens skrot och korn. Med detta menas att de som slutligen väljer att slå rot häromkring, är morgondagens samhällsbyggare. Det vill säga nästa generations Börje Andersson med sina framgångsrika företagshotell eller Torgny Kindh i Loftahammar som bidragit till det framgångsrika sötningsämnet Stevia. För att Tjustbarnen ska bli av sådan sort, krävs det i sin tur att de rustas med de bästa verktyg som skolan kan ge. Och sådana erbjuds bara av landets främsta pedagoger.
Lärarens akademiska yrkesutbildning kan likställas med juristen eller läkarens. Och precis som den gode läkaren och juristen, ser läraren sitt yrke som ett kall. Tid, kraft och passion bortom arbetstid hör yrket till. Det är en vetskap man bär med sig redan från utbildningstiden. Däremot betyder det inte att lönen är oviktig. Vi människor lever trots allt för andra ting än vårt dagsverke och lönen kommer alltid vara ett av våra utbildningsinstitutioners främsta verktyg för att locka landets pedagoger. Dessutom är lönen ett signum för kommunens framtidstro . Hög lön berättar att kommunen värderar bildning, sina barn och att det är en attraktiv ort att söka sig till för den som även brinner för lärandet bortom arbetstid.
Men det handlar förstås inte bara om de lärare vi vill få hit, utan också om de som redan sliter varg. Många av kommunens lärare kämpar i dag för att ge sina elever bästa möjliga framtid, trots bristfälliga resurser. Särskilt på landsortsskolorna som kippar för sin överlevnad. Då räcker inte bara glädjen till lärandet och passionen för att kraftsamla - lönen blir särskilt viktig.
Mot denna bakgrund kräver Lärarnas Riksförbund bland annat att lärarnas lön oavkortat höjs med 10 000 kronor samt att man inför högre ingångslöner, för att uppvärdera läraryrket. Det är en möjlig, men knappast oproblematisk väg att gå. Att höja ingångslöner är en sak, men att oavkortat höja lönen, skulle inte lösa problemet med de lärare som faktiskt missköter sitt uppdrag - sådana finns trots allt. Då skulle man inte stärka och uppmärksamma de lärare som verkligen gör skillnad. Om inte sådana mätinstrument ingår i en generell uppvärdering av läraryrket, riskerar vi få samma bristfälliga utbildningssystem för en högre slutsumma. Det vore ett svek såväl mot landets unga som lärarkåren och dess väg mot ett rättvist erkännande.
Läraren fyller en samhällsfunktion likvärdig en läkares, och borde värderas därefter. Dess lön förblir ett signum för kommunens framtidstro och en förutsättning för nästa generations materiella och själsliga tillväxt. Därför borde kommunen välkomna höjda ingångslöner. Det skulle vara kortsiktigt kostsamma, men långsiktigt lönsamma lärdomar.