Inför mötet har det talats mycket om hur partiets interna konflikter ska påverka politiken inför riksdagsvalet. Många, såväl inom som utanför partiet, menar nämligen att partiets överlägsna förtroende i skolfrågan inte längre är någon självklar tillgång. Dels för att skoldebatten i allt högre grad förts utifrån vänsterns premisser (vilket troligen är vad som fick landsmötet att rösta för ökade krav på privata välfärdsaktörer), dels för att myten om att utbildningsministern reformerat svensk skola till ”vägs ände” har fått spridning bland väljarna.
Istället har många partimedlemmar förespråkat mer utrymme för jämställdhetsfrågorna. Ett långt ifrån obekant ämne för partiet (inte minst eftersom man innehar ministerposten) som nu fått en öppning då FI förlorat sitt inflytande över rikspolitiken samtidigt som jämställdhetsfrågorna kommit i skymundan inom Socialdemokraterna. Därför var det glädjande för många partimedlemmar när landsmötet bland annat ställde sig bakom en ny samtyckeslag, med mål att skydda kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Emellertid poängterade Björklund att detta inte innebär att partiet får någon ny kurs, i ordets sanna bemärkelse. Folkpartiet ska även fortsättningsvis gå till val som det självklara skolpartiet eftersom kunskap, enligt utbildningsministern, fortfarande är en vinnarfråga.
Frågan om riksdagsvalets profilfrågor kan dock bli oviktig om det förestående EP-valet inte går vägen. EP-valrörelserna tenderar ofta att blir ett slags förlängda valrörelser och det kommande flervalåret blir knappast något undantag. Det parti som eventuellt förlorar mandat i Europaparlamentet riskerar att få ett ”förlorarens skimmer” över sig, vilket innebär en uppförsbacke under riksdagsvalet som kan bli de borgerliga småpartierna övermäktig.
Folkpartiet har även i europapolitiken stått orubbligt i sitt engagemang för en federal utveckling av EU, vilket i praktiken innebär en vandring mot den europeiska superstaten. För närvarande har partiet imponerande tre mandat i parlamentet och som förstanamn valde man åter Marit Paulsen, som varit på plats i Bryssel sedan 1999 (även om hon gjorde ett uppehåll mellan 2004-2009). Alltså väljer man även här det beprövade. Dock är unionsskepticismen och euromotståndet större en någonsin, vilket kan innebära problem för Folkpartiet som under helgen blev ännu tydligare att man önskar införa euron som valuta.
Säga vad man vill om folkpartisternas stundom besserwissriga manér eller vurm för en union få svenskar vill se i sin nuvarande form, men några populister kan man knappast kalla dem. När många partiers ideologiska vindflöjlar nu vänder varhelst opinionen viner, är det ett synnerligen sympatiskt drag som kan attrahera borgerliga röster, vilka tröttnat på allt vad politisk förnyelse heter. Och nog ligger det något lustigt i att den konservativa devisen att förlita sig på vad som är gammalt och beprövat, kan bli liberalernas främsta tillgång under flervalåret 2014.