Enligt kommunens maktduo har det vuxit fram ett lika fruktbart som framgångsrikt samarbete mellan partierna, så till den grad att de mycket väl kan tänka sig att fortsätta även efter valet.
Långt ifrån alla har dock varit övertygade om det förträffliga med kommunens storkoalition som firar två år under sommaren 2014. Huvudsakligen har kritiken riktat sig mot att ingen har röstat fram den sittande majoriteten som, till råga på allt, utgör sju tiondelar av mandaten i kommunfullmäktige, vilket är demokratiskt komplicerat med tanke på att man knappast hållit tillbaka på reformerna.
Harald Hjalmarsson menar att han bröt alliansen med de borgerliga partierna för att rädda den hårt ansatta kommunekonomin. Även Tomas Kronståhl lyfter ansvaret för finanserna som svar på frågan om varför han gav upp rollen som kommunens största oppositionsparti, något som anses ha tagit död på stora delar av oppositionspolitiken i Tjust.
Till deras försvar finns goda argument för blocköverskridande samarbeten som det i Västervik. Stora koalitioner möjliggör långsiktiga uppgörelser i frågor som annars hade varit omöjliga. På kommunal nivå kan det till exempel handla om skattereformer eller smärtsamma sparbeting i tider av kris, likt förra årets nedläggning av landsbygdsskolorna i Ukna och Odensvi.
Besparingsåtgärderna har varit svåra men i förlängningen nödvändiga och på bara två år har majoriteten lyckats vända kommunens underskott till överskott. För besparingarna och det politiska modet att genomföra dem ska majoriteten ha beröm men det finns skuggbelagda delar av samarbetet som man inte kommer undan.
Koalitionen har med facit i hand räddat ekonomin och därmed uppnått vad den lovat. Hade partierna stannat där och sedan valt att skiljas åt, skulle man kunna spela på ansvarskortet och det mesta hade varit förlåtet. Nu säger sig dock Hjalmarsson och Kronståhl kunna tänka sig att fortsätta samarbeta, men vill inte ge något besked till väljarna förrän efter valet. Det är onödigt vagt och lämnar en bild hos kritikerna av att beslutet inte bara handlar om viljan till fortsatt ansvar för kommunekonomin, utan också mersmaken för den obestridda makten i fullmäktige.
En annan knivig del är att förbundet mellan de gamla ärkerivalerna till stor del urvattnat de ideologiska konflikterna i kommunpolitiken. Maktduon säger sig förvisso värna ideologin men det är inte särskilt övertygande så länge de röstar helt samstämmigt i kommunfullmäktige. Det är ett dilemma för den kommunala demokratin eftersom bristen på värdedriven diskussion riskerar att urholka såväl valårsdebatten som det allmänna intresset för politiken.
Lika herrar må leka bäst men utan tydliga besked om storkoalitionens framtid eller mer övertygande svar på hur man ska vårda den kommunala idédebatten, kommer majoriteten att få problem under valrörelsen och kommunvalet är således långt ifrån avgjort.