Sverige är frihandelns bastion, konstaterar Peter Chase begeistrat under högerpressens resa i Bryssel. Han är Amerikanska handelskammarens representant i EU och en utpräglad Sverigevän. Chase menar nämligen att vårt lilla land spelat en helt avgörande roll för vad som kan komma att bli världens största frihandelsavtal.
Avgörande roll är en smärre överdrift med tanke på att medlemsländerna gett kommissionen mandatet att driva förhandlingarna om TTIP. Sverige är dock en av världens mest frihandelsvänliga nationer och den svenska regeringen har varit drivande i att stärka banden till det stora landet i väst, allra helst genom avtal som får oss att handla mer med varandra.
Vad består då denna bokstavskombination av? TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership) är just ett partnerskapsavtal, eller ett långtgående frihandelsavtal mellan EU och USA. Skulle det komma till stånd binds världens två största ekonomier samman, med minst sagt tillväxtfrämjande effekter som följd. Tillsammans utgör de båda marknaderna en tredjedel av världshandeln och konservativa beräkningar visar att ett frihandelsavtal skulle öka svensk export till USA med hela 17 procent och leda till en BNP-tillväxt på 0,2 procent. Alltså stora vinster för ett exportberoende land som Sverige.
Trots de uppenbara fördelarna blir de kritiska rösterna allt mer högljudda. Som vanligt när det gäller något innehållandes orden USA och frihandel, är det den europeiska ytterkantsvänstern som opponerar sig. I Europaparlamentet oroar sig kommunisterna och de gröna för vad man kallar för ISDS (Investor-State Dispute Settlement). Bäst beskrivs det som ett rättsligt skydd för företag som investerar utomlands. Det etableras ofta i samband med nya handelsavtal, eftersom det inte finns några internationellt bindande investeringsskydd eller någon global domstol som värnar investerarnas rättigheter.
Enligt vänstern skulle sådana delar av frihandelsavtalet kunna få amerikanska storföretag att stämma europeiska stater, sätta sig över demokratiska beslut och påverka politiken i andra länder. Kort och gott menar de att TTIP kan bli ett ruggigt hot mot demokratin, vilket enbart är en fråga om skrämselpropaganda.
Vad ISDS egentligen handlar om är att länder inte ska kunna bryta mot frihandelsavtalet eller behandla utländska företagare illa utan att det får rättsliga konsekvenser. Helt enkelt garantier för att också stater följer grundläggande rättsprinciper och det bör kanske nämnas att Sverige redan har ISDS-klausuler i de drygt 50 handelsavtal man har med länder runt om i världen.
Nervositeten kring TTIP beror mer sannolikt på att västerländska stater inte är särskilt vana med att kompromissa när det kommer uppgörelser om frihandel. Ofta tecknas de med utvecklingsländer som har betydligt större behov av avtalen och då har väst det dominerande förhandlingsläget.
Mer knepig blir saken när det gäller världens två största ekonomier. De har ungefär lika mycket att vinna på frihandelsavtalet och det finns en mängd utmaningar när det gäller harmoniseringen av regler inom allt från fordon till medicin- och jordbruksindustrin. Uppenbart är dock att det finns oändligt mycket mer som förenar än separerar de båda storekonomierna och de flesta menar att den politiska viljan att ro avtalet i hamn är för stor för att projektet ska misslyckas.
Den starka viljan avslöjar också att frihandelsavtalet inte bara är en fråga om transatlantisk tillväxt, det är en fråga om att binda den fria världen samman rent politiskt.
Rysslands orättfärdiga annektering av Krim och president Vladimir Putins fortsatta kränkningar av den ukrainska suveräniteten, visar att friheten inte ens kan tas för given i våra dagar. Att stärka den transatlantiska vänskapen är lika mycket att stärka den västerländska traditionen av fria och öppna samhällen, vilket är särskilt viktigt i en tid då auktoritära krafter vinner mark på kontinenten och den amerikanska uppmärksamheten i allt högre utsträckning riktas mot Stilla havet.
Det är dock bråttom att ro avtalet i hamn. Stora amerikanska projekt är djupt förbundna med den president som associeras med dem. President Barack Obama talar varmt om TTIP, men han lämnar politiken 2016. Det finns inget som säger att hans efterträdare är en lika utpräglad frihandelsvän, eller att denne vill ärva prestigeprojekt från sin företrädare.
För att förhandlingarna ska komma till ett avgörande skede krävs att Europaparlamentet består av en majoritet frihandelsvänner efter valet den 25 maj. Allt talar för att så blir fallet men kontinentens gröna kommer tillsammans med ytterkantsvänstern göra sitt yttersta för att stoppa TTIP – frihandelsavtalet tornar således upp sig som en av EP-valets stora stridsfrågor.
Sverige har inget att vinna på att rösta in frihandelsfientliga ledamöter i parlamentet, men däremot allt att vinna på att leva upp till ryktet som en frihandelns bastion.