Västerviks-Tidningen kunde nyligen rapportera om hur allt färre av landets unga stannar kvar i hemkommunen enligt en studie från Charlotta Melander, professor vid Handelshögskolan i Jönköping (3/1). Istället söker de sig till landets storstäder och det redan glesbefolkade Kalmar län är särskilt drabbat. I Hultsfred och Högsby kommun är det till exempel bara hälften så många unga som stannar kvar i förhållande till hur det såg ut vid millennieskiftet. I Västervik är siffrorna inte fullt så dramatiska, men även här har man förlorat en tredjedel av de unga som för dryga 15 år sedan slog sig ned i kommunen. I takt med att landsbygdskommunernas tappar skattekraft riskerar kvaliteten på grundläggande samhällsservice försämras, vilket i sin tur kan få redan fastboende kommuninvånare att söka sig annorstädes.
Statistiken förvånar inte kommunalrådet Harald Hjalmarsson (M). Emellertid menar han att man i första hand inte bör lägga krut på att nyligen gymnasieexamnierade ungdomar ska stanna kvar i kommunen. I stället bör man satsa på att locka unga vuxna med barnatankar eller familjer vars förstfödda just ska börja i skolan. Enligt kommunalrådet har tillströmningen av återvändande familjebildare varit stark de senaste åren och det är ingen tillfällighet att det byggs många förskolor i kommunen.
Hjalmarssons analys är troligen helt riktig. Att kommunens unga i allt högre utsträckning söker sig mot landets storstäder är inte särskilt konstigt. Det följer mönstret i den urbaninseringstrend som innebär att svensk landsbygd förlorar sin befolkning i högre omfattning än jämförbara länder. Det följer även den högskoletrend som lett fram till att nära hälften i varje årskull någon gång studerar vid landets universitet. Därtill är över hälften av kommunens företag i behov av kvalificerad arbetskraft, det vill säga människor med utbildning bortom gymnasienivå.
Det finns alltså inget egenvärde med att unga stannar kvar, så länge kommunens företag inte har något större behov av arbetskraft utan utbildning, och unga utan arbete inte bidrar med särskilt mycket skattekraft. Den intressanta frågan blir därför hur man lockar den nyexaminerade storstadsingenjören med rötterna i kommunen och tankarna på familjebildning tillbaka?
Även i frågan om återvändare är svaret infrastruktur. Myndigheten Tillväxtanalys har visat att de landsbygdskommuner med högst tillväxt dels är utpräglade turistorter, dels befinner sig på en pendlartimmes avstånd till en större residensstad. Det är begripligt eftersom unga familjer på sådana orter erbjuds ett liv med landsbygdens fördelar samtidigt som de slipper vända storstädernas rikedom ryggen.
Västervik har dock geografin emot sig och utan kortare restider till Linköping eller Kalmar, kommer kommunen alltid ha svårt att konkurrera med storstädernas natursköna kranskommuner, hur kär hembygden än må vara för Tjustborna.
Därför ligger det mycket i devisen att den kommun man lätt kan lämna, även är den kommun till vilken det är lätt att återvända.