Att visa prövande skepsis till nya rön, särskilt sådana som kan leda till förhastade beslut, är visserligen en sund inställning. Men det måste numera betraktas som liggande bortom allt rimligt tvivel att människans koldioxidutsläpp påverkar klimatet. Det är således dags att agera. Man kan ana att det inte är en slump att rapporten kommer när den gör, för på måndag börjar FN:s artonde klimattoppmöte, COP 18, i Doha i Qatar.
COP 18 erbjuder onekligen en möjlighet för världens regeringar att agera.
Däremot är det viktigt att inte hoppa i galen tunna bara för att problemet är allvarligt. Det är uppenbart att den postkommunistiska vänstern i många delar av världen med illa dold glädje har kastat sig över miljöfrågan för att förvandla den till ett slagträ mot ekonomisk frihet och för statlig styrning och planering, när andra argument besegrats.
Det är viktigt att inte låta frågan användas till detta. Det vore ingen överdrift att säga att det i princip värsta som kan hända i Doha är att toppmötet kapas av krafter som inte bara saknar tro på tillväxtens kraft att lösa problem, utan som direkt vill sträva bakåt.
Det är dock en händelse som ser ut som en tanke att årets klimattoppmöte hålls i just Doha. Orten är, utöver regionens rika fyndigheter av olja, förknippad med den så kallade Doharundan, de globala frihandelsförhandlingar som inleddes i Doha i november 2001. Frihandelsidéerna kan förhoppningsvis vara en positiv fond till klimatdiskussionen.
Man behöver vidare inte vara marxist för att vara övertygad om att materiella incitament är ett kraftfullt redskap för att ändra samhället. Sådana incitament måste vara en viktig del i en realistisk klimatpolitik. Länder, folk och företag har onekligen ett mycket stort ekonomiskt intresse i att förhindra en klimatkatastrof; de ekonomiska följderna av smältande poler och omfattande torka räknas i fantasibelopp.
Nyckeln är således inte mindre ekonomiskt tänkande utan mer, att få världens länder och ledare att börja betrakta det onekligen verkliga klimathotet ur en ekonomisk prisma. Det är således utmärkt att Världsbanken, som av den europeiska vänstern betraktas som en nyliberal apostel, och som ingen torde betrakta som miljömuppar, tar ton. När Världsbanken talar lyssnar världen.
Det äger alltså sin lämplighet att FN:s klimatmöte är förlagt till Doha. Handel och ekonomisk frihet är kraftfulla redskap. Med rätt insikt kan de fås att verka i klimatets tjänst.