Vi såg våra söner och makar vandra bort mot skogen och fick aldrig veta något mer om dem igen. Orden är Mirsada Malagićs, en bosnisk, muslimsk kvinna från Srebrenica. Hon har flera gånger vittnat i rättegångarna om folkmordet som inleddes där för 20 år sedan.
Över 8 000 pojkar och män samlades ihop. De bakbands, fördes bort och mördades – somliga efter att ha torterats. Alla var de muslimer och det var just därför de avrättades. Folkmordet i Srebrenica är den enskilt värsta massakern i Europa sedan andra världskriget.
De bosniska styrkorna hade avväpnats och området av FN utropats till en fredad zon. De bosnienserbiska styrkorna under ledning av Ratko Mladić insåg dock att Srebrenica inte var försvarat och marscherade in. Den 400 man svaga nederländska FN-styrkan som skulle skydda staden överlämnade den istället till de bosnienserbiska styrkorna. Inom kort inleddes folkmordet.
Så mycket hade kunnat göras för att förhindra massakern. Det borde inte ha kunnat ske, men ändå tilläts det att inträffa. Det kan inte beskrivas som annat än ett enormt europeiskt svek. Europa visade sig oförmöget att hantera den katastrof som utspelade sig på den egna kontinenten. En inbiten tro att lösningen skulle komma från förhandlingsbordet samt en undflyende inställning till det hänsynslösa, etniskt motiverade dödandet kännetecknade hela processen.
Dagens mantra att det inte finns en militär lösning på det ryska kriget i Ukraina kan tjäna som en parallell för de som inte själva minns hur det gick till. Då som nu krävs att den som ser det möjligt att nå sina mål genom fortsatt dödande med kraft tvingas att upphöra innan en politisk lösning kan bli möjlig.
FN:s säkerhetsråd klarade inte av att fördöma folkmordet inför 20-årsdagen. På begäran av bosnienserberna och serberna lade Ryssland in sitt veto mot resolutionen, eftersom den kallar det inträffade för ett folkmord. Nu är det visserligen inte politiska organs uppgift att döma i juridiska frågor. Men såväl FN:s juridiska organ, Internationella domstolen i Haag, som den särskilt inrättade Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien har slagit fast att det faktiskt var ett folkmord.
Europaparlamentet har dock kraftigt fördömt folkmordet, samt beklagat FN:s säkerhetsråd oförmåga att göra detsamma, och sagt att sådana fruktansvärda brott aldrig får inträffa igen. Ord som klingar alltmer ihåligt för varje begånget folkmord. Slagordet ”aldrig igen” är väsentligt äldre än de 20 år som har gått sedan Srebrenicas muslimer offrades för den blodiga storserbiska drömmen. Det är ord som tyder på en absolut inställning som inte efterlevs i praktiken.
Srebrenicas årsdag bör föranleda mer än tankar till offren för folkmordet och deras efterlevande. Det bör ge oss skäl att fundera över varför vi lät det hända igen och hur vi kan närma oss den ståndbarhet som låter oss hindra det nästa gång.