I bästa fall är det en nödvändig reform som bryter den dystra utvecklingen inom den svenska skolan och som tillvaratar både elevernas, lärarnas och det allmänna intresset. Då får eleverna tillräckliga kunskaper, lärarna får höjd status med bättre löner och Sverige står väl rustat som kunskapsnation för att möta global konkurrens. I sämsta fall är lärarlegitimationen ett resultat av skickligt lobbande av en yrkeskår som nu får exklusiva fördelar och skydd mot konkurrens från andra.
Oroväckande nog har utbildningsminister Jan Björklund själv erkänt varifrån idén om lärarlegitimation togs ifrån - särintresset Lärarnas Riksförbund. Det är alltså samma fackförbund som kräver att lärarlönerna omedelbart ska "höjas med minst 10 000 kronor i månaden" och som "välkomnar lärarbristen" eftersom det blir "konkurrens om lärarna". Att alla andra yrkesgrupper också vill ha lönelyft på över 30 procent och att bristen på lärare riskerar leda till sämre urval, mindre mångfald och färre undervisningstimmar ska vi alla totalt glömma bort. Förbundet som organiserar cirka 85 000 medlemmar förtjänar en eloge för framgångsrikt lobbyarbete och gör helt rätt utifrån sin uppgift som särintresse. Frågan är bara vem som företräder elevernas intressen och allmänintresset i övrigt.
Syftet med lärarlegitimation är att höja lärarnas status och professionalisera yrket men frågan är bara om återinförande av ett slags modernt skråväsende är rätt väg framåt. Om den nya lärarutbildningen visar sig ha brister kommer tiotusentals nya lärare att vara legitimerade och garanterade att innehålla dessa brister. Det finns också risk för likriktning med en övertro på att skyddad utbildning alltid är bättre än rektorers omdömen och vilja att kunna anställa utifrån den enskilda skolan och dess elevers behov. Precis som med dåtidens skråväsende riskerar läraryrket stängas för en viss grupp som i många fall kommer att sakna andra viktiga erfarenheter från livet.
Anledningen till varför vi accepterar läkarlegitimationer är att ett enda misstag kan få dödliga konsekvenser men med lärarnas argumentation finns det en rad andra yrkeskårer som också borde få exklusivitet. Varför ska vi då inte införa författarlegitimation, vaktmästarlegitimation eller fritidsledarlegitimation? Eller menar lärarna att böckerna i skolan, anställda på skolgården utanför och personalen på fritidslokalerna efter skoltid inte ska garanteras bättre lön, få höjd status och vara professionella? I övriga samhället sitter direktörer med ansvar för hundratusentals arbetstillfällen, barnpassare med ansvar för ungas liv och livsmedelshanterare i matbutiker - helt utan legitimation. Kan det möjligen vara så att kunder, föräldrar och myndigheter ser en större nytta av konkurrens, tillit och mångfald än vad lärarkåren gör?
Att reglera och monopolisera en yrkesgrupp garanterar vare sig högre status, bättre löner eller ökad professionalisering. Hur mycket alla än önskar det. Det garanterar bara att alliansregeringen ändrat kurs med utbildningspolitiken som nu kör i full hastighet i en helt annan färdriktning. Låt oss bara hoppas att den vägkartan består utav mer än bara lärarnas kortsiktiga intressen. Annars riskerar vi köra vilse i den viktiga utbildningspolitiken.