Skärgården är en av kommunens absolut största tillgångar. Men det verkar bli svårare att slå mynt av denna i år. Skärgården blir en färjelinje fattigare denna sommar.
En levande skärgård förutsätter fastboende och entreprenörer som vågar satsa på att leva och förädla tillvaron ute bland öarna. Övernattningsmöjligheter, småbåtshamn, restaurang och butik - sådan service är avgörande för att locka turister till skärgården och att få dem att återkomma. Det är många av oss som vill att det ska vara när vi kommer ut - god service, smakfullt och ett stickprov på idyllen.
För att det ska gå runt för skärgårdsföretagarna krävs dock att det finns kommunikationer med orter på fastlandet. Och här verkar Tjust skärgård vara inklämd i ett dilemma. Få fastboende i skärgården gör att det inte finns någon färjelinje som trafikerar året runt - det är dessutom svårt att få det att gå ihop under högsäsongen.
I gårdagens tidning berättades det om att Rågo kommer att bli utan färja i sommar. Det betyder att ön inte är ett alternativ för turister och andra utan båt som vill göra ett spontant besök. I sin tur lär det få konsekvenser för företagarna på Rågö som driver servering och vandrarhem. Det är mer än trist, för ännu sämre kommunikationer riskerar att avfolka skärgården ytterligare - såväl på sommaren som under resten av året.
Att ropa på kommunala subventioner för färjeturerna är däremot helt meningslöst och kommunalrådet Harald Hjalmarssons kommentar i gårdagens VT understryker det. Det är både bra och viktigt att han har satt ner foten. Det blir inga fler slantar från kommunens skrala ekonomi till skärgårdstrafiken. Men samtidigt påpekar han något centralt - "det bästa vore om skärgårdstrafiken kunde skötas som kollektivtrafik".
Här har både kommunen själv och Regionförbundet en oerhört viktig uppgift att synliggöra utvecklingspotentialen i skärgården och behovet av att klassa färjetrafiken dit som kollektivtrafik. Att korsa vatten eller land - skillnaden är att det krävs olika färdmedel. Vad mer? Landsbygd som landsbygd.