Att många landsbygdsbor blivit tagna på sängen i samband med den allt stridare strömmen av friare, råder det knappast några tvivel om. Allt från moderater till socialdemokrater, centerpartister, miljöpartister och inte minst missnöjespopulister, har på senare tid gjort landsbygdsfrågorna till sina egna och tävlar således om att vinna landsbygdsbefolkningens gunst.
Emellertid finns all anledning att särskilt lyfta en friare som vid en första anblick, inte framstår som allt för inbjudande. Lars Anders Johansson, uppvuxen vid gästrikekusten och till vardags arbetandes med kultur på tankesmedjan Timbro, har definitivt fått stora delar av landsbygdsopinionen emot sig sedan han i en debattartikel publicerad i SVT (14/11), argumenterat för att den intensiva urbaniseringen, som för tillfället tömmer den svenska landsbygden på folk mer än i något annat jämförbart land, inte är att förakta. Johansson menar att det är något fullständigt naturligt, eftersom människor har lämnat sina boplatser i alla tider för att söka sig till mer gynnsamma trakter. Förr handlade det om oexploaterad vildmark, i dag våra städer. Att människor vallfärdar till storstäderna har dessutom sina otvivelaktiga fördelar. Produktiviteten är påtagligt högre i städerna samtidigt som en stadsbo påfrestar klimatet i betydligt lägre utsträckning än en landsbygdsbo. Därför menar han att det är dags för svenskarna att göra upp med själva tanken på att ”hela landet ska leva”. Bidragspolitik, vare sig det gäller utjämningssystem, subventioner eller utlokaliseringar är ingenting annat än ”konstgjord andning” som förlänger lidandet för redan dömda industrier eller fördjupar politiska systemfel som försvårar livet på landsbygden; där bland annat subventioner till västkustens svunna varvsindustrier och misslyckade utlokaliseringar av statliga myndigheter får utgöra tacksamma exempel på när saker och ting inte riktigt faller ut såsom politikerna hade tänk sig.
Hur ska man som landsbygdsbo förhålla sig till denne storstadsbos tankar om landsbygden? Det är förstås lätt att sitta i huvudstaden och predika det kommunala utjämningssystemets avskaffande när man själv inte är beroende av det. Emellertid vore det illvilligt att betrakta Johansson, eller de som delar hans åsikter, som fiender till landsbygden. Tvärt om skulle man kunna hävda viljan att göra en kommun som vår mer fri från politiska styrmedel är en ren vänskapsgest, särskilt om man betänker att det inte bara är industrialiseringen utan också politiken som i hög grad bidragit till landsbygdskommunernas motgångar under 1900-talet.
Ett av många historiska exempel på den saken är 1950-talets ”solidariska lönepolitik”. Politiken utformades främst av LO:s gamle chefsekonom Rudolf Meidner som också låg bakom löntagarfonderna, vilka för trettio år sedan fick smålänningarna att tåga mot huvudstaden i protest. Tanken var att den solidariska lönepolitiken skulle höja befolkningens löner genom att slå ut olönsamma företag, vilket man skulle uppnå genom att låta löneutvecklingen följa exporttaktakten samtidigt som man införde generella lönenivåer för hela landet. Följden blev lika väntad som oväntad då lågproduktiva företag kom att läggas ned i rask takt. Dock återfanns dessa främst på landsbygden och några nya arbetstillfällen uppstod inte på plats, vilket föranledde en omfattande flykt från de rurala delarna av landet under följande decennier.
Vad som vill låta sig sägas är att det ofta är politisk klåfingrighet som ställer till det för landsbygden och denna sanning gäller även i dag. Skatterna på drivmedel hämmar de för landsbygdens så viktiga bilresorna, samtidigt som kravet på att landets bensinstationer ska erbjuda förnyelsebara drivmedel gör mackarna färre. Strandskyddet förhindrar turismutvecklingen och hur regleringarna kring färjetrafiken påverkat kommunen behöver knappast nämnas. Dessutom leder utjämningssystemen till att stora delar av den kommunala välfärden bygger på storstadsväljarnas nåd medan jordbrukssubventionerna fördröjer omställningen till lönsamma jordbruk.
Att kommunen från och med måndag skulle tacka nej till utjämningssystemets miljoner, eller lantbrukarna frånsäga sig sina subventioner, är vare sig särskilt realistiskt eller ens praktiskt genomförbart. Men att landsbygdsbefolkningen i så hög grad som möjligt ska vara oberoende av politiska beslutsfattares välvilja, är knappast ett dumt mål och där har Johansson rätt i sin kritik av regleringsivern och bidragspolitiken till landsbygdskommunerna. Att aktivt arbeta för det lokala näringslivets tillväxt, mindre regelkrångel och därmed en mer oberoende landsbygd är troligen den syreinjektion som kan rädda våra kommuner från vidare avfolkning, snarare än den konstgjorda andning som kommer från subventionerna.
Framför allt skulle det vara förträffligt, åtminstone för den provinsiella stoltheten, om den uppvaktade landsbygdsbefolkningen kan neka den friande politiker som knackar på dörren, med rosor och ett präktigt utlokaliseringsförslag i handen, med svaret att bygder som vår inte behöver några löften om evig försörjning, för att stå på egna ben.