I takt med att allt fler politiker och opinionsbildare ifrågasätter budgetmålet, om en procents överskott, och regeringens ovilja att låna, finns det all anledning att påminna oss om att ökad statlig skuldsättning inte nödvändigtvis är bra för ett land.
Det finns ytterst få historiska exempel på svårt skuldsatta länder som betat av sina skulder utan statsbankrutt, skuldavskrivningar eller minskat skulden med hjälp av en inflationspolitik.
Även om få vill se en skenande svensk statsskuld måste vi komma ihåg att om politikerna en gång har börjat släppa på budgetdisciplinen så är det svårt att strama åt svångremmen igen.
En mening från den romerske vältalaren och statsmannen Ciceros (106-43 f Kr) läppar förtjänar att höras oftare både i EU och USA: ”Budgeten borde balanseras, statskassa återfyllas, de offentliga skulderna minskas, den politiska maktens arrogans dämpas och kontrolleras, annars kommer Rom att gå bankrutt.”
Vad gör dagens politiker i USA och EU-länderna? Tvärtom naturligtvis. Med få undantag är statsbudgetarna underskottsfinansierade. Frankrike har inte haft en budget i balans sedan 1974 och lär väl knappast att få det heller. Skuldsättningen ökar som en följd av underskotten. USA:s skulder är över 100 procent av BNP. EU-snittet är 85 procent och då har länder som Grekland och Italien skulder på över 150 respektive 120 procent.
Maktens arrogans är lika svårbekämpad inom EU som den var inom Romarriket. Har man bara en parlamentarisk majoritet är man suverän och kan göra vad man vill helt utan hänsyn till överenskommelser som Maastrichtfördragets skuldtak på 60 procent av BNP. De så kallade konvergenskraven för EMU innebar också en gräns för ett maximalt budgetunderskott på tre procent som i praktiken visat sig vara frivilligt.
Eftersom Sverige, tack vare en sträng finanspolitik, har en god ekonomi kan vi låna billigt. Säg den politiker som då inte frestas av att gå till val på reformer finansierade med lånade pengar. Problemet är bara sådana detaljer som överskottsmålet på en procent.
Vilken tur då att politik är det möjligas konst. Vill man så kan man. Varför inte tillämpa EMU:s tre procents underskottsgräns istället, åtminstone ett tag? Eller varför inte ändra beräkningsgrunden för måttet på BNP? Bara fantasin sätter gränser för mängden tillgängliga politiska reptrick. Se bara på hur Grekland manipulerade sina siffror inför anslutningen till EMU.
Tack och lov verkar det som om väljarna fortfarande gillar budgetdisciplinen, eftersom både (S) och (M) tävlar om att vara bäst ansvarstagare och rikshushållare. Det återstår dock att se om de kan stå emot de allt mer högljudda kraven på en mer expansiv finanspolitik.