Kraftiga repressalier i form av skarpa polisiära insatser, utökad politisk fängsling och nedstängning av Internetuppkopplingen i Egypten - vilket sätter landet i gott sällskap med Kuba och Nordkorea - har inte förmått skingra motståndet, utan verkar tvärt emot bara öka det.
Dessutom är de bägge arabländerna är inte ensamma. Deras problem, med gemensamma nämnare av politiskt förtryck, ekonomisk stagnation och social nöd, delas med stora delar av resten av arabvärlden. Situationen utgör på det hela taget en exemplarisk cocktail för stort missnöje som, liksom historien visat, när det väl brister kan resultera i massiv folklig regimkritik i ord och handling.
Ett befogat missnöje, ska tilläggas. Oroväckande är dock att se hur situationen i Egypten, till skillnad mot i Tunisien, lett till att den radikala islamistiska oppositionen växt i styrka.
På torsdagen rapporterades att protesterna spritt sig från Tunisien och Egypten ändå bort till Jemen på södra arabiska halvön. Sprider sig till oroligheterna vidare därifrån in till grannlandet i Saudiarabien, den muslimska världens politiska, kulturella och religiösa nav och idealsamhälle, kan det sluta hur som helst.