Resultaten från undersökningen visar att svenska elevers kunskaper faller kraftigt samtidigt som ojämlikheten i skolan ökar. Särskilt illa är det för elever som redan har det svårt i skolan. Sverige har för första gången hamnat under OECD-genomsnittets kunskapsnivå och har sämst kunskapsutveckling i hela OECD. Minst sagt oroande statistik som rimmar illa med ett land som vill kalla sig för kunskapsnation.
Utbildningsminister Jan Björklund poängterade snabbt att regeringens skolreformer ännu inte börjat få verklig effekt och att man därför inte kan beskylla Alliansen. Stefan Löfven (S) och Ibrahim Baylan (S) tog föga förvånande tillfället i akt och skrev om ”regeringens djupa misslyckande” i gårdagens DN-Debatt (4/12). De menar att resultaten visar på en nationell kris, byggd på att regeringen prioriterat skattesänkningar istället för viktiga skolinvesteringar. För att råda bot på skolans problem önskar Socialdemokraterna bilda mindre klasser, slopa RUT-avdraget för läxhjälp samt införa ett kommunalt veto som påtagligt skulle begränsa möjligheten att starta friskolor.
Hur förfärliga Pisa-mätningens resultat än må vara, bör man påminna sig om att den baserar sig på en skolklass som helt gått i den socialdemokratiska skolan. Men, regeringen har ju rent tekniskt sett haft ansvaret för skolan i sju år? Sant, men regeringens skolreformer trädde i kraft först under sommaren 2011. Dessutom undantogs den årskurs som deltog i Pisas undersökning de nya skolreformerna. Det vill säga att de fortfarande gick i den socialdemokratiska skola där likvärdigheten åtminstone försämrats sedan millennieskiftet, långt innan det fanns någon borgerlig regering att tala om.
Vidare satsar regeringen årligen fyra miljarder kronor mer på skolan än i förhållande till 2006, vilket får kritiken av skattesänkningarna att framstå som något tagen ur luften. Dessutom blir den socialdemokratiska kritiken av friskolorna märklig. Särskilt eftersom partiet ingår i den så kallade friskolekommittén som stakat ut reglerna för friskolorna tillsammans med regeringen, samtidigt som friskolorna i många fall övertrumfar de kommunala skolornas verksamhet. Det blir sammanfattningsvis svårt för Socialdemokraterna att hävda att den svenska skolans misslyckande skulle ligga på regeringens bord. Att sedan argumentera för att skolans lösning ligger i att försvåra läxläsning och sätta krokben för friskolorna, är rent ut sagt befängt.
Pisa-resultaten är alltså inte representativa för regeringens skolpolitik och i den mån de säger någonting, säger de att det var hög tid att göra upp med tidigare generationers flumskola. Regeringen är på rätt väg med fler incitament för lärare att göra verklig skillnad, nya betygsystem och effektiva verktyg för att mäta kunskap i tidig ålder. Skolreformer är dock långsamma till sin natur och dess resultat kan låta vänta på sig i åratal. Det må vara frustrerande såväl för kunskapstörstande elever, oroade föräldrar och röstjagande politiker. Likväl är det ingenting man kommer undan på vägen mot en kunskapsskola, med inte fullt så många kunskapsluckor.