För att ta ekonomin: Ena dagen går det bra för Sverige, vid en global jämförelse. Nästa dag lägger AstraZeneca ned forskning i Södertälje, och det väller fram en flod av kritik mot vad som varit i svensk läkemedelsindustri och sorgekväden över vad som finns kvar. Då mullrar det genast av domedagsvisioner om Sveriges framtid som en nation med ett kunskapsbaserat näringsliv.
Regeringen har med fog kunnat hävda att Sverige, tack vare politikernas och medborgarnas gemensamma insatser, torde ha bättre förmåga än de flesta att hantera utmaningarna från den globaliserade ekonomin.
Men "må bra-känslan" störs av företags- och branschkriser som slår hårt mot enskilda och mot bygder.
"Tyvärr är vi där vi är", konstaterar den ende svensken i Astra Zenecas styrelse, Marcus Wallenberg, efter beskedet om att forskningen i neurovetenskap läggs ner.
Det nås inte resultat som man kan tjäna pengar på. Och det inte bara i Södertälje. Det är ett sorgligt faktum att forskningen om neurologiska sjukdomar står och stampar även internationellt.
Prognosen är att det fortsätter utför, i alla fall för de företagsnamn en äldre generation vant sig vid.
Södertälje räknar med att förlora även sin pillerfabrik. Länstidningen i staden skriver att ett av stadens två ekonomiska ben, Scania och AstraZeneca, har kapats "om inte vid höften, så i alla fall under knäleden."
Vad göra? Regeringen aviserar stöd. Forskarna vill ha mera pengar. Tobias Krantz, en kort tid forskningsminister (FP), och nu på Svenskt Näringsliv kräver i Dagens Industri en rad reformer, vilka överlag är självklarheter som borde ha verkställts för länge sedan.
De friställda i Södertälje förutsätts ha lättare att få nytt jobb än när liknande massiva nedläggningar sker på annat håll. De bor ju, bevars, i en tillväxtregion. Att detta inte per automatik innebär att Södertälje har det lindrigare än Norrlands inland, Trollhättan och orter med en dominerande arbetsgivare bevisas av att Södertälje också uppmärksammats av samma skäl som Malmö. Stadens varumärke hade behövt en framtidsindustri för att väga upp mot gängbrottsligheten.
En stark utbildningspolitik motverkar både arbetslöshet och kriminalitet. Olyckligtvis tar det tid att reformera utbildningsväsendet. Jan Björklund har gjort mycket, men han erkänner själv att det kommer ta 20 år eller mer innan effekterna syns. Många av de problem vi nu ser i samhället härstammar från 60- och 70-talets skolpolitik.
Likadant är det i näringslivspolitiken. De företag som nu skulle ha varit medelstora och beredda att ta över arbetskraft från Astra finns inte. De skulle ha varit små företag på 60- och 70-talen, men då skattades de ihjäl.