När jungfrudrottningen Elizabeth I av England avled 1603, kom kungahuset Tudor att slockna. England stod utan tronarvingar och den regionala stormakten befann sig således i kris, vilket var precis det ögonblick som kungen av det lilla Kaledonien hade väntat på.
Kungen i fråga var ingen mindre än Jakob I av Skottland – eller Kaledonien som romarna kallade det. Han var son till den halshuggna Maria Stuart och är av eftervärlden känd som den kontroversielle renässansmänniskan som inte bara lade grunden för de konflikter som sedermera kom att leda till det brittiska inbördeskriget utan också det moderna Storbritannien.
Några decennier tidigare hade ätterna Stuart och Tudor förenats genom äktenskap. På så vis blev det denna skotske monark som stod näst på tur att ta över den engelska tronen. Så kom också att bli och de stolta engelsmännen fick en regent från det efterblivna kungariket i norr. De båda länderna hamnade med den gemensamme kungen i en personalunion som blev början på resan mot de förenade kungadömena, även om det skulle dröja ytterligare ett sekel innan de båda länderna fredligt förenades 1707.
I dag är det få nordbor som tänker på Storbritannien som en federation av kungariken. Detta till trots kan Hadrianus gamla mur, som en gång skilde det romerska riket från de kaledoniska klanerna i norr, åter att få betydelse som gräns mellan två självständiga riken på de brittiska öarna.
Den 18 september röstar nämligen skottarna om sin självständighet. Folkomröstningen har forcerats fram av det skotska nationalistpartiet Scottish National Party (SNP) som leds av den karismatiske regeringschefen Alexander Salmond. Dess främsta mål är att frigöra sina landsmän från engelskt styre och i valet 2011 fick partiet egen majoritet i det skotska parlamentet – vilket på allvar tände de skotska självständighetsdrömmarna.
Separatisterna säger sig inte bara vilja lämna sin brittiska identitet i rent formell mening utan också själsligt. Istället blickar man längtansfullt mot Norden. De menar att man inte bara delar historia, geografi, kultur och klimat med de en gång invaderande vikingarna, Skottland skulle dessutom utgöra den naturliga länk som sammanbinder Island med resten av nordborna. Tillsammans med de nordiska länderna hoppas man kunna skapa ”en halvmåne av välfärd” och självständighetsivrarna önskar därför ansöka om en plats i Nordiska rådet, vid händelse av ett ja i höstens omröstning.
Även om tanken på en stärkt nordisk sfär kan framstå som lockande, finns det flera invändningar. Kritikerna anser att ett skotskt medlemskap skulle innebära att det förenande språket i samarbetsorganet blir engelska, snarare än skandinaviska, då det känns väl tilltaget att skottarna även ska läsa nordiska språk. Eftersom språken utgör själva ryggraden i den nordiska gemenskapen, skulle ett skotskt medlemskap därför riskera att påverka det nordiska samarbetet negativt.
Men det finns även ett större intresse för ett starkt Storbritannien, inte bara för Norden utan också alla länder som håller av sin självständighet.
Runt om på kontinenten råder en blomstringstid för nationella självständighetsrörelser. Inte bara skottar utan också basker, valloner och katalaner när drömmen om egna stater. Dock har EU-kommissionen gjort det tydligt att man en gång för alla bör ta de sjumilakliv som krävs för att unionen ska bli en superstat.
Storbritannien utgör tillsammans med Sverige, Nederländerna, Danmark, Finland och Sverige EU:s skeptiska medlemsländer. Det vill säga skeptiska mot de planer som formuleras i Bryssel. Istället vill man se ett mellanstatligt samarbete som bygger på fri rörlighet.
Utan Skottland skulle dock Storbritannien förlora sin relativa stormaktstatus och därmed skulle de länder som inte vill att unionen ska gå den väg som kommissionen önskar, bli av med sin främste allierade. Det skulle äventyra självständigheten för alla medlemsstater, oavsett utgången i någon skotsk folkomröstning.
Därför bör det nordiska svaret på frågan om skottarna bör rösta sig fria blir ett nej och om de ändå envisas, så åtminstone inte just nu.
Det verkar även vara skottarnas åsikt om mans ska tro opinionsundersökningarna. Även om resultaten varierar, visar de senaste mätningarna att det än så länge bara är en tredjedel av skottarna som kommer rösta för en separation. Alexander Salmond är dock en av öarnas mest inflytelserika makthavare och brittiska bedömare har tidigare menat att hans personliga inflytande kan räcka för att separatisterna ska övertyga den tredjedel som fortfarande inte bestämt sig och därmed vinna en majoritet till hösten.
Än är det alltså inte uteslutet att vi till hösten får se, om inte en ny kung, så åtminstone en premiärminister av ett självständigt Kaledonien.