I veckan arrangerade frivilligorganisationen Försvarsutbildarna en tvådagarskonferens i Karlstad. Ämnet var krishantering. Bland deltagarna syntes forskare, militärer, politiker och tjänstemän i den offentliga förvaltningen.
Försvarsutbildarna är ett nytt namn på en hundraårig folkrörelse. Många av oss stötte på den då den hette FBU - frivillig befälsutbildning. Innan dess talade man om landsstormsföreningar.
Under kalla kriget var FBU ett kompletterande stöd till Försvarsmakten. Man anordnade vidareutbildningar för värnpliktiga befäl, kurser för ungdomar och kanaliserade det ofta starka försvarsintresset bland allmänheten. Kanske trodde några att organisationen skulle bli uttjänt då värnpliktsförsvaret övergavs. Men det tycks ha blivit tvärt om.
Försvarsutbildarna som organisationen nu heter har fler uppgifter än någonsin, och betydelsen för försvarsförmågan är sannolikt också större än tidigare. Idag hjälper man Försvarsmakten med rekrytering av olika specialistkompetenser och informerar allmänheten om försvars- och krisberedskapsfrågor. Dessutom utbildar man militär personal inom territorialförsvaret och civil personal med uppgifter inom den civila krishanteringen. Verksamhetsfältet är större och mer komplicerat än under kalla kriget.
Konferensen i Karlstad kan ses som ett steg mot ytterligare en roll för försvarsutbildarna. Genom att bjuda samman de som fattar beslut och de som har kunskap om krishantering blir förbundet en drivande kraft som verkar även uppåt i hierarkin. Det är den försvarsvänliga allmänheten som uppmärksammar myndigheter och politiker om deras plikter, inte tvärt om.
Det är till stor lycka för Sverige att vi har goda frivilligkrafter i samhället som är villiga att lägga ned tid och ansträngning på att öka samhällets motståndskraft. Man kan undra om det finns någon annan stat där frivillighet spelar så stor roll i de statliga kärnuppgifterna.
Förmågan att värja sig från allehanda hot börjar alltid i det lokala samhället, och i de regionala myndigheterna. Den centrala nivån är nödvändig för att samordna, men det är ute i landet som det måste finnas organisation och kunskaper att hantera hot och risker.
Konferensen i Karlstad är ett bra exempel på hur olika delar av samhället kan komma samman för att diskutera och lära sig om krishantering. Att det var Försvarsutbildarna som tog initiativet är ett talande bevis för styrkan i vårt samhälle - engagerade medborgare som förenar sig och arbetar för det allmännas bästa.