Tre miljarder över tio år ska hjälpa Sverige till forskningstoppen. Satsningen är en klar utmaning mot den breddspridning av forskningsanslagen som länge rått i Sverige. Resurserna för högre utbildning och forskning har i årtionden delats ut till allt fler aktörer.
Björklund har en poäng i detta, någonstans längs vägen har man tappat bort syftet. Högre utbildning och forskning syftar inte bara till att fler personer skall utbildas till samhällets gagn utan också till att föra kunskap, vetande och bildning framåt. Då krävs i dag elitsatsningar.
Förr var det inte lika hög andel av befolkningen som studerade vidare. Antagningen till högre utbildning från gymnasiet och uppåt var ett snävare nålsöga att ta sig igenom. De betydligt färre universiteten och högskolorna hade betydligt färre anställda forskare och lärare. Då kom med automatik en större andel av de satsade kronorna att hamna på landets forskningselit. Så ser det inte längre ut. För att hålla kvalitetsnivån på topp behövs då särskilda satsningar.
Samtidigt får man emellertid inte glömma de omfattande nya institutioner staten skapat. Man kan fråga sig om staten på alla sätt verkligen förvaltar de resurser man satsar på högskoleområdet på bästa sätt. Sedan alla nya lärosäten kommit till finns det i dag anställda forskare som uppbär lön men som, trots försäkringarna om fortsatt bredd i anslagsfördelningen, inte har några forskningsanslag.
Om staten väljer att anställa forskare på universitet och högskolor bör de också förses med någon form av lägsta anslagsnivå så att de kan utföra sina arbetsuppgifter. Räcker inte att resurserna bör staten ta konsekvensen och banta den nu ganska vildvuxna universitets- och högskolevärlden så att de delar som blir kvar har tillräckliga resurser för verksamheten inklusive forskning.
I dag styrs i allt högre grad forskningsanslagen inte bara till eliter utan också till särskilda projekt. Det finns en politisk dimension av det. Statsmakten kan då genom politiska beslut i högre grad styra forskningen mot de ändamål den finner lämpligt. Det gör att ideologiskt korrekta ämnen som är i ropet riskerar att bli överfinansierade på bekostnad av andra ämnen som inte rymmer lika mycket politisk laddning. Detta trots att de ämnena är nog så viktiga för en bildnings- och kunskapsnation. Det är heller inte en bra situation. Breddspridning av anslagen är en garant mot alltför stor politisk klåfingrighet i forskarvärlden.
Att som utbildningsministern satsa på elitforskning är med andra ord helt rätt - om man också har en tillräcklig bredd av självständiga forskare och institutioner som eliten kan hämtas ur. Och som forskningens oberoende och ämnesbredd kan garanteras av.