Med ett mycket starkt stöd från Centerpartiets kommunkretsar, distrikt och enskilda medlemmar är nu Annie Lööf nominerad till Maud Olofssons efterträdare. Partiledarvalet äger visserligen inte rum förrän i slutet av månaden men inget talar för att någon kommer att kandidera emot valberedningens förslag till ny partiledare - stödet är massivt. Hennes motkandidater i den interna partiledarstriden - Anders W Jonsson och Anna-Karin Hatt - föreslås bli förste respektive andre vice ordförande. De väljer således en helt annan väg än den miljöpartisten Mikaela Valtersson valde när hon förlorade språkrörsstriden mot Åsa Romson. Valtersson meddelade i helgen att hon lämnar sitt riksdagsuppdrag. Jonsson och Hatt startar om och fortsätter på nya positioner - i folkrörelsen sluter man samman för partiets bästa efter en strid.
Även om Centerpartiet gärna beskriver sig som en folkrörelse, har det med tiden blivit både färre folk och mindre rörelse i partiet. Några pigga debattörer och politiker har dock gjort så att partiet börjat röra på sig igen - en av dem är Annie Lööf.
Hon har vågat ta tuffa debatter om långsiktiga visioner i ett svenskt idépolitiskt klimat som både har lågt i tak och som är föga långsiktigt. För det förtjänar Lööf respekt och det kanske är det som gör henne till den mest spännande av de tre partiledarkandidaterna och som placerade henne överst på valberedningens förslag.
I valberedningens förslag till ny partistyrelse finns också en bredd av kompetens - dels äldre trotjänare som EU-parlamentarikern Lena Ek och riksdagsmannen från länet - Anders Åkesson, dels framtidsnamn som Fredrick Federley, Sofia Jarl, Kristina Jonäng och Johan Linander. Även om det är partiledaren som fokuseras mest, är det trots allt ett gediget lagarbete som krävs för att rycka upp Centerpartiet från historiskt låga opinionssiffror.
Valberedningens ordförande Stefan Tornberg uttryckte en förhoppning om att Centerpartiets förändrade nomineringsprocess också i förlängningen kan betyda något för svensk politik. Den förhoppningen är det fler än han som delar.
Öppenheten i nomineringsarbetet gör utan tvekan politiken mer spännande och som bonus också kandidaterna mer kända. Det är något för andra partier att efterlikna - låt oss hoppas att tiden är över då slutna rum och hemliga kandidaturer är forumen för att utse våra politiska ledare.
Det är ett annat Centerparti Annie Lööf blir ledare för än det Karin Söder ledde i mitten av åttiotalet. Då var fortfarande Centerpartiet ett parti med över tio procent i valen, det var inte länge sedan partiet innehaft statsministerposten och dessutom varit störst bland de borgerliga partierna.
Det är också ett annat Centerparti i dag än det Maud Olofsson styrde upp efter en era av samarbeten med Socialdemokratin och en anonym tillvaro under Lennart Daléus ledarskap. Då var Centerpartiet dessutom i opposition.
Framförallt; det är ett väldigt annorlunda politiskt landskap som Lööf får styra Centerpartiet i. Utgångsläget för Lööf stavas usla opinionssiffror, ett stort moderat mittenparti, och ett otydligt centerparti i regeringsställning i en finanskris.
Förutsättningarna att lyckas med att sätta fart på centerrörelsen är inte de bästa - om någon ska lyckas är det Lööf. Rörelsen har krattat manegen.