Att välfärden är en av valets stora frågor är det knappast någon som skulle opponera sig emot. Det finns goda skäl. För även om debatten präglas av många myter om den svenska välfärdsmodellens förfall, när rapportströmmen i själva verket visar att den sällan mått bättre, får man ändå konstatera att de senaste årens besparingskrav har påverkat de kommunala verksamheterna i Västervik. Flera förvaltningar skriker efter mer pengar och på många kommunala arbetsplatser vittnar personalen om hur man arbetar på lånad tid.
Västerviks-Tidningen har tidigare berättat om hur bland andra socialförvaltningen och barn- och utbildningskontoret efterfrågade 14,1 respektive 23,5 miljoner kronor utöver kommunmajoritetens föreslagna budgetramar för verksamhetsåret 2015. Barn- och utbildningskontoret lyfte i sina remissvar till nämnden att budgetramarna kan påverka förvaltningens möjligheter att nå majoritetens utstakade mål för skolan. Socialförvaltningen gick så långt att de hävdade att tillskotten var en förutsättning för att kunna bedriva en god verksamhet.
Majoriteten tycks inte ha haft några invändningar mot deras verklighetsbeskrivningar eftersom nämnderna ställde sig bakom dem. Därför lämnade barn- och utbildningsnämndens ordförande Christin Rampeltin Molins (M) och socialnämndens dito Angelica Katsanidous (S) insatser under budgetdebatten i fullmäktige (KF 30/6) mer att önska.
Att de yrkade för att godkänna sina partiers budgetförslag är givetvis inte det märkliga i kråksången. Det märkvärdiga är att de knappt kommenterade kraven på mer pengar under fullmäktigesammanträdet. Detta trots att nämnderna skrivit under förvaltningarnas uttryckliga oro för framtiden samtidigt som frågan bevakades intensivt av VT.
Till majoritetens försvar är det givetvis inte rimligt för en relativt liten svensk kommun att plötsligt tillskjuta dryga fyrtio miljoner kronor till förvaltningarna, bara för att de efterfrågar tillskott. Men som nämndordförande axlar man inte bara rollen som partilojalist utan är också politikens främsta representant för den berörda förvaltningen. Därför är det knappast för mycket begärt att en nämndordförande åtminstone motiverar varför man ställer sig bakom majoritetens budgetförslag, trots att det inte står i paritet med den finansiering som efterfrågas av förvaltningarna.
Frågan kan en dryg månad senare tyckas överspelad, men exemplet är talande för hur väljarna ofta ges onödig anledning att ställa sig frågande till om majoriteten fattar beslut som har kontakt med den kommunala verkligheten. Majoritetspartierna har en sådan dominerande ställning att de inte behöver motivera några beslut i fullmäktige. Då krävs det att man är särskilt pedagogisk i dialogen med väljarna – det har man inte varit i det här fallet.
Mer allvarligt är dock att nämndernas tystnad riskerar att undergräva förtroendet mellan ledande politiker och de anställda inom kommunen på ett sådant sätt att den vardagliga verksamheten inom förvaltningarna påverkas till det sämre.
Det tidigare har kommunens två största partier troligen råd med, men de långsiktiga konsekvenserna av det senare riskerar att bli alldeles för dyra för Västervik.