För precis ett år sedan presenterade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) sin jobbpakt i Almedalen. En trepartsöverenskommelse mellan regering, fack och arbetsgivare som skulle ge 30 000 nya jobb för landets ungdomar. Genom samarbetet skulle Moderaterna utmanövrera Socialdemokraterna i jobbfrågan och därmed vinna valet 2014.
Dock kom förhandlingarna att avbrytas i början av året eftersom Svenskt Näringsliv vägrade acceptera LO:s plötsliga krav om bland annat slopandet av differentierade a-kasseavgifter och bevarandet av arbetsrätten i dess nuvarande form. Även om regeringen tycktes gå stora delar av LO:s krav till mötes, blev frågan om de differentierade a-kasseavgifterna svår. Dels för att regeringen infört dem under föregående mandatperiod och dels för att de blivit en symbol för den moderata arbetslinjens ambition om fler i arbete och färre långtidssjukskrivningar. Socialdemokraternas Stefan Löfven beskrev uppbrottet som en stor prestigeförlust för regeringen och drömmen om en moderat jobbpakt i den svenska modellens anda tycktes gå förlorad.
Dock tycks inte Moderaterna ha givit upp hoppet. Under året har man slutit separata avtal med enskilda fackförbund som Handels, Metall och delar av kommun- och landstingssektorn. Med avtalen säger man sig kunna garantera 25 procent av de jobb som utlovades under föregående Almedalstal och det kan fortfarande röra sig om 30 000 arbetstillfällen.
Det moderata prestigeprojektet tycks alltså vara återuppståndet från den väldiga reformkyrkogårdens mylla. Frågan är bara vilka offer som krävts till politiska gudar?
Om man förlitar sig på gårdagens presskonferens i Almedalen är det den moderata arbetslinjens tidigare huvudfrågor som blivit paktens offerlamm.
Under gårdagen meddelade Fredrik Reinfeldt att man sänker a-kasseavgiften för 2,3 miljoner svenskar med 150 kronor eller mer. Dessutom slopar man de differentierade a-kasseavgifterna vilket innebär att fackmedlemmar i högriskyrken inte längre kommer betala mer än andra.
Ambitionen är tydlig. Genom att sänka a-kasseavgifterna flörtar man inte bara med osäkra mittenväljare med en dragning åt vänster, man uppvaktar även vänsterorienterade fackförbund som ser svårigheter i att samarbeta med en borgerlig regering. Med reformerna kan man möjligen övertyga tillräckligt många förbund för att ro hem en luggsliten men ändå faktisk jobbpakt. Därmed får man ett svårtrumfat ess under nästa års valrörelse som kan besegra Löfven i jobbfrågan.
Gårdagens besked innebär dock att man förhandlat bort viktiga vinster från regeringens första mandatperiod. Lägger man därtill frågor som rädsla för ideologi, nedmonteringen av försvaret och kvotering i bolagsstyrelser, kan det bärande regeringspartiet snart ha kohandlat bort sin själ på vägen mot framtida valrörelser.