LEDARE: Knuten näve eller höjt pekfinger?

Det var ord och inga visor på Sveriges största socialdemokratiska ledarsida, Aftonbladets, i går - "Socialdemokraternas krisdebatt börjar i svaren - sedan konstruerar man frågor efter hur man vill att det ska vara" och vidare - ännu hårdare uttryckt; "Socialdemokratin är oinbjudande, paranoid och intetsägande". Och i samma tidning gick det på nyhetsplats att läsa om att S-krisen i själva verket består av sju kriser; "Mona Sahlin och ledarskapet", "Det rödgröna samarbetet", "Ingen politik för framtiden", "Ont om nya spännande namn", Kritiserade kriskommissionen", "Bristen på självinsikt" och "Flykten från partiet". Onekligen något att bita i. Utan att för den sakens skull förhärliga den tidiga Socialdemokratin måste det konstateras att den åtminstone byggde på en idé om samhället. På Hjalmar Brantings (Socialdemokraternas ledare mellan 1907 och 1925) tid vann Socialdemokratin segrar i breda folklager. Det parti som skulle bli 1900-talets statsbärande, byggdes från grunden, med öppna öron och ögon. Det handlade om idéer och en stark tro på visionerna. Dagens socialdemokratiska "vet bäst-politik" består av svartmålning av de politiska motståndarna och deras politk och orden som socialdemokrater beskriver detta med är inte sällan hämtade från källaren i Arbetarrörelsens arkiv. Men huvuddragen av politiken är i stället en blek kopia av den borgerliga fjolårsproportionen. Nåja, inte fullt ut - några S-markörer finns kvar. Men bilden är glasklar - rörelsen hålls mestadels ihop av ikoner som rosen och den röda fanan, kolosser á la SSU som sjunkit ihop som en punkterad sufflé, horder av anställda fackombudsmän och några patriarker i trygga partidistrikt. Men politiken, den glömde man på 1900-talet. Precis som Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos kommenterade i gårdagens tidning så behöver Socialdemokratin sätta igång sin felsökningsprocess på allvar och då är det klokt att skruva ner ambitionerna inom det rödgröna samarbetet - så som Mona Sahlin meddelade i tisdags. Men det behöver inte betyda att det är nerlagt för alltid, man vet ju aldrig - kanske återkommer det i någon annan form. Och med tanke på hur hennes samarbetspartners kommenterat uppbrottet går det att skönja en mycket talande oenighet som säger en hel del om det hittillsvarande samarbetet. S och Miljöpartiet är eniga om att samarbetet tagit en paus. Men inte Lars Ohly (V) - han samarbetar vidare, precis som vanligt. Apropå detta är bilden på Mona Sahlin stående framför statyn av Branting tankeväckande också ur ett annat perspektiv. Det var under Brantings tid som vänsterradikala partimedlemmar bröt sig ur och bildade vad som skulle bli Sveriges kommunistparti - dagens vänsterparti. Under lång tid har riksdagspartierna vägrat organiserat samarbete med Vänsterpartiet. Fram tills nu, då Mona Sahlin efter påstötningar från inflytelserika fackförbund släppte in partiet i värmen. Med kommunisterna allt för tätt vid sin sida hade Socialdemokraterna troligen aldrig lyckats bli "statsbärande" under större delen av 1900-talet. Det kan vara en lärdom väl värd att beakta i den
socialdemokratiska kriskommissionen.

Ledare: Knuten näve eller höjt pekfinger?

Den socialdemokratiska eftervalsdebatten har inte varit så intensiv som många inom rörelsen hoppats på. Kritiken viner vass från socialdemokratiska opinionsbildare och misstroendet mot Socialdemokraternas kriskommission är så stort att en alternativ sådan har bildats.