För den som hoppats på att en intressant och spännande framtidsbild av det moderata 10-talets visioner skulle träda fram blev Thomas Rambergs intervju med Arkelsten en besvikelse. Orsaken till detta får tillskrivas såväl partisekreteraren, vars svar många gånger kändes alltför inövade eller aggressiva, som reportern som kunde ha tagit ett bredare grepp i stället för att fastna i Arkelstens kritiserade resor, som för övrigt blev en av de stora frågorna under intervjun. Ämnena som man annars uppehöll sig vid kretsade kring kärnkraften, miljöpolitiken, synen på ekonomiska bidrag till partier och det nya kommunpolitiska program som Moderaterna håller på att ta fram.
Det kommunpolitiska programmet som är under bearbetning kommer att innehålla visionen om att det offentliga ska bli bättre som arbetsgivare. Alla som är anställda inom stat, kommun eller landsting ska bland annat erbjudas rätt till ett heltidsarbete. Tillväxtfrämjande och jämställdhetsskapande, menas det och så kan det måhända vara. Men motsvarar heltidstjänster till alla, samtliga kommuners behov och förutsättningar? Vilka krav - uttalade eller ej - kommer i förlängningen att ställas på arbetstagare att gå från en deltidstjänst till en heltid? Det låter vällovligt, som så mycket annat från regeringshåll. Men ökar verkligen detta nya krav människors frihet?
En organisatorisk formfråga blev den mest intressanta delen av intervjun. Arkelsten och Moderaternas benhårda motstånd mot kraven att offentligt redovisa privata ekonomiska bidrag till partiet, med hänsyn till valhemligheten, sprider ett sunkigt ljus omkring sig.
Givetvis tvingas ingen att ge pengar till något parti. Frivilliga donationer till partiorganisationerna bör redovisas öppet. Europarådet har riktat skarp kritik mot Sverige som är ett av få länder i västvärlden där partierna inte tvingas till denna redovisning. Med hemlighållna partibidrag ökar helt uppenbart risken för korruption. Tyvärr verkade den moderata partisekreteraren i lördags helt oförstående till korruptionsrisken. När Ramberg i intervjun tog upp detta dilemma svarade Arkelsten upprört: "Men vad är det du insinuerar?".
Rambergs diskussion om korruptionsrisken är relevant och utan att syfta på någon specifik utnämning eller särskilt politiskt beslut måste diskussionen vara öppen. Arkelsten viftade med LO:s bidrag till det socialdemokratiska partiet som ett av sina stora motargument. I detta har hon en viktig poäng, men att gömma sig bakom LO:s relation till S och valhemligheten borde inte vara en linje för ett parti som säger sig ha blivit nytt.
"Vi är generellt självkritiska till det mesta", sade Sofia Arkelsten i intervjun. Kanhända är det en bra föresats. Att trängas med de andra i den politiska mitten har varit ett ess i rockärmen för de nya Moderaterna. Hittills. Men hur länge är det gångbart att inte ta ett vidare grepp om synen på den skatt vi betalar? När får vi höra en nymoderat debatt om var gränserna i välfärdsbygget ska gå nu och i framtiden, om en verkligt valfrihetsinriktad familjepolitik, om sänkningar av arbetsgivaravgifterna, om värnskattens slopande, om rejäla förändringar av Las och om politikens gränser i allmänhet?
Förhoppningsvis sker det i en frimodig debatt om det moderata idéprogrammet. Men det förutsätter öppenhet och ett klimat som inte signalerar försvarsställning och irritation när kritik och andra värderingar än de rådande ventileras.