Utveckling av stridsflyg har alltid varit komplicerade politiska frågor. Besluten får återverkningar inom flera fält. Samtidigt är militära flygplansprojekt svåra att få grepp om. De kostar astronomiska summor pengar och spänner över lång tid. Projektet är beroende både av industriella och säkerhetspolitiska förutsättningar, och besluten fattas på underlag som ofta är hemliga, både av försvars- och av affärsskäl. Som medborgare är vi tvingade till att sätta stor tilltro till våra politikers klokskap.
Problemet är dock att den bild politikerna presenterar, inte riktigt hänger ihop. Regeringen avser att fortsätta uppgraderingen till ett så kallat Super-Jas. Men samtidigt skjuter man bara till 300 miljoner till försvarsbudgeten. Två miljarder på tio år är ingenting i sammanhanget.
Super-Jas ska helst kallas Gripen E och är ett framtida stridsflygplan som bygger på samma grund, men som är större, snabbare och tyngre beväpnat. Tanken är att det ska stå sig i konkurrensen med stormakternas plan på 2030-talet. Det säger sig självt att detta kommer att kosta pengar.
Den 26 september höll organisationen Folk och Försvar ett Jas-seminarium på Armémuseum i Stockholm. Talarlistan var förnäm. Trovärdigast intryck gjorde officeren och debattören Johan Wictorin. Till skillnad från andra talare försökte Wictorin göra sin problembeskrivning så enkel som möjligt.
Han talade om geografins tyranni. Sverige är i nord sydlig riktning ett långt land som är svårt att täcka med ett litet flygvapen. I vårt närområde finns intressen som Ryssland i sin öppna doktrin säger sig vilja hävda med våld. Till exempel handelslederna genom Östersjön och Norska havet.
Ryssland genomför just nu den mest forcerade upprustningen i Europa sedan 30-talet. Sveriges utsatta läge förändras inte av EU-medlemskapet eller av ett eventuellt NATO-medlemskap. Eventuell rysk aggression i Östersjön kan bara mötas på ett effektivt sätt av oss själva.
Vill vi kunna hävda vår suveränitet gentemot ett allt starkare Ryssland måste vi ha ett eget flygvapen. Detta flygvapen måste ha en någorlunda numerär, vilket förmodligen betyder långt fler flygplan än vad man planerar i dag. För några år sedan tyckte politikerna att Sverige behövde 140 plan, sedan blev det 100 och nu talar man om 60. Samtidigt har Rysslands kapacitet hela tiden ökat. Hur hänger det ihop?
Johan Wictorin är inte motståndare till ett ny version av JAS. Men för de som lyssnade på honom mynnar hans kritik ut i en berättigad fråga. Är JAS-projektet verkligen till för att skydda Sverige?