I onsdags tillkännagavs att USA lägger en stororder på granatgeväret Carl-Gustaf, under namnet grg m/48 en trotjänare i det svenska försvaret, som tillverkas av Saab-ägda Bofors. Samma dag blev det klart att Schweiz tänker köpa 22 JAS 39 Gripen, till en total köpeskilling av 22 miljarder kronor.
Beskedet är naturligtvis glädjande för svensk industri, och för de berörda orterna. Den som fruktar att mista en nationalklenod om biltillverkaren Saab går i konkurs kan kanske finna viss tröst i att det går bra för flyg-Saab, eftersom det är det ursprungliga. Förkortningen ska som bekant utläsas "Svenska Aeroplan AB".
Trots en rörig tillkomsthistoria och, liksom det mesta som har att göra med försvaret, budgetproblem, så blev betyget på den färdiga Gripen gott när den trädde i tjänst 1996. Tyvärr har exportframgångarna i stor utsträckning uteblivit. En rad större affärer har försvunnit under näsan på Saab och svenska regeringen (som under 90-talet förköpte sig på Gripen och nu behöver sälja av ett hundratal). Mest uppmärksammat är hur Norge för tre år sedan valda amerikanska plan i stället för Gripen, trots att Gripen skulle bli billigare.
Dessutom anklagade Uppdrag Granskning 2007 Saab för att ha använt mutor de gånger som man faktiskt har lyckats exportera Gripen: till Sydafrika, Tjeckien och Ungern.
Delvis beror de ljumma framgångarna på maktpolitik. Natoländer, till exempel Norge, väljer hellre amerikanska plan av politiska skäl. Dessutom tycker man att det är bättre att vara beroende av amerikansk utrustning och amerikanska reservdelar om saker och ting verkligen skulle gå åt skogen, än svenska dito.
Möjligen har det faktum att Sverige liksom Schweiz fortfarande säger sig vara "neutralt" inverkat på det schweiziska beslutet. Gripens själva ursprung kan sökas i samma typ av maktblockstänkande. En helig ko i den svenska säkerhetspolitiken under efterkrigstiden var den stora svenska försvarsindustrin. Endast med egentillverkad krigsmateriel kunde en trovärdig neutralitet upprätthållas, menade man. Ofta hade denna materiel lika mycket symbolvärde som praktiskt värde, som i fallet med det svenska atombombsprogrammet.
Märkligt nog är vi fortfarande fast i detta tänkande. Trots att Nato i dag närmast utgör en militär samarbetsorganisation för liberala demokratier, lever fortfarande Natoskräcken i Sverige.
Som man bäddar får man ligga. Den typ av antikverat blocktänkande utan grund i verkligheten som en svensk opinion med Socialdemokraterna i spetsen har kolporterat sedan murens fall slår tillbaka mot Gripen och svensk försvarsindustri när endast neutrala länder som Schweiz kan tänka sig att köpa.