Naturligtvis visar detta att en bättre kontroll behövs. Det är nödvändigt för att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet, i vilket nämndemän är en lika viktig del som poliser, åklagare och domare. Medborgarna måste kunna vara förvissade om att rättvisans företrädare är laglydiga och pålitliga.
Det har föreslagits att de politiska partierna måste ta ett större ansvar och göra noggrannare kontroller. Det är partierna som nominerar kandidaterna som sedan väljs av kommun-, landstings- eller regionfullmäktige - som utgörs av samma politiska partier. Men att skärpa kontrollen i denna tillsättningsprocess behandlar egentligen bara ett symptom på vad som är det verkliga problemet. I grund och botten är problemet att de politiska partierna har utnämningsmakten över nämndemännen.
Oavsett om man är av åsikten att systemet med nämndemän som lekmannadomare bör behållas eller inte, bör rimligen alla kunna enas i just denna kritik mot tillsättningen. Nämndemän, som också är domare, borde inte vara politiskt tillsatta, oavsett vilket parti de rekryteras ur. Den politiska inblandningen minskar domstolarnas självständighet och undergräver därmed både rättsäkerheten och förtroendet för rättvisan.
Att dagens system ändå varat så länge kan förstås mot bakgrund av en samhällssyn som länge präglade Sverige. Ursprunget finns i 1800-talets syn på staten som ofelbar, som sedermera bevarades genom socialdemokraternas folkhemsbygge. Enligt denna uppfattning betraktades staten, samhället och folket som ett. Nu för tiden gör vi däremot skillnad på människor å ena sidan och staten å den andra. Samhället betraktas i allmänhet som större än staten. Därför har politiskt tillsatta nämndemän på senare tid blivit ett problem det inte ansågs vara förr.
Samtidigt gick det förr att försvara den politiska tillsättningen på ett sätt som inte går i dag. När partierna hade medlemsantal som utgjordes av stora delar av befolkningen var nämndemännen i någon mån representanter för folket. I dag är tvärtom färre än fem procent av svenska folket medlemmar i något politiskt parti och nämndemännen blir ofrånkomligen i första hand representanter för de krympande skarorna partimedlemmar.
Justitiedepartementet har inlett en kartläggning av systemet och flera tunga juridiska remissinstanser instanser har uttryckt kritik till det nuvarande systemet. Det är på goda grunder. Det är nu hög tid att finna formerna för att förbättra det föråldrade systemet.
Kanske bör nämndemannasystemet skrotas helt och hållet för att ersättas med något väsenskilt. Kanske bör nämndemännen finnas kvar i en eller annan form efter en måttligare reform. Helt säkert är dock att varken nämndemän eller domare bör vara politiskt tillsatta. Det är lika viktigt för förtroendet för rättvisan som att dess representanter är laglydiga.