Ingen jul är som den hos Ekdahls. Åtminstone har få lyckats sammanfatta julens ritualer, stämningar och gemenskap så väl som Ingmar Bergman i Fanny och Alexander (1982). Berättelsen om burgna borgarfamiljens Ekdahls resa mellan livets upp- och nedförsbackar under två stormiga år i det förra sekelskiftets Uppsala. De flesta minns med värme scener som teaterdirektören Oskar Ekdahls skål till ensemblen, den samlade släktens ringdans genom jugendvåningen och änkan Helena Ekdahls väntan på julottan tillsammans med familjevännen Isak Jacobi.
I pjäsens epilog ska det stora i julfirandet sammanfattas i den glädjetårade restaurangdirektören Gustav Adolf Ekdahls hyllningstal till den lilla världen, som inte bara talar om människans mening och begränsningar, utan också sänder ett varningens ord om vad som kan inträffa med den som berövas sina undanflykter. För Bergman består dessa undanflykter av sådant som den goda maten, det milda leendet, valserna och fruktträden som blommar – det goda i vardagen. Varför den sortens trevligheter kallas för undanflykter är att de bäst kan beskrivas som en stunds flykt från verkligheten som vi alla vet kan vara både grym och ond. En värld, som när vi minst anar det, kan rycka allt älskvärt ifrån oss. När människans berövas den lilla världens undanflykter, ja då blir hon vansinnig och börjar slå vilt omkring sig. Därför ska man odla den lilla världen och göra det bästa man bara kan av den, för en dag kommer ännu en av livets nedförsbackar och det är en av få saker på vilken man kan vara riktigt säker.
Kanske kan man med denna lika enkla som geniala livsfilosofi finna en hel del användbart i den samtida debatten om våra traditioner. För är det något som kännetecknat de senaste årens decembermånad så är det till synes ändlösa diskussioner om våra jultraditioners vara eller icke vara. Klagas det inte över luciatågens könsbundna rollindelning mellan tärnor och stjärngossar eller Walt Disney-filmer som förmedlar en föråldrad samhällssyn och därför måste klippas om för att få sändas i public service, så är det terminsavslut i kyrkan som blivit opassande för det sekulära samhället – det senare kommenterades av VT:s ledarredaktion så sent som i tisdags.
De som går till storms mot våra traditioner har i regel inte några onda uppsåt, tvärt om. De vill bara inte att människor ska bli kvävda av stereotypa könsroller, inte känna sig kränkta över den till synes rasistiska världsåskådning som förekommer i gammal tecknad film eller att den som inte bekänner sig till den kristna tron ska påtvingas någon trosbekännelse. Likväl har vägen till många dumheter lagts med de goda intentionernas makadam och traditionsdebatterna är långt ifrån några undantag.
För så gott som alla människor står traditionerna över politiken och fyller en i grunden opolitisk funktion. Precis som Bergman menar kan vi aldrig någonsin ta det vi uppskattar för givet och julen inrymmer onekligen mycket av det som gör livet levnadsvärt. Det är för de flesta en unik tid av familjegemenskap, dagar av överflöd med mat och dryck och en helg med sina egna symboler och ritualer – en sann flykt från vardagens stret och bekymmer.
Traditionerna har även en betydande samhällsfunktion eftersom de är något som består medan regeringar, konjunkturer och generationer kommer och går. Det spelar ingen roll vilka olyckor som än må ha drabbat det senaste året, julen kommer i vilket fall som helst. På så vis skänker traditionerna oss trygghet, någonting beständigt i en förgänglig värld som inte låter sig påverkas av politik eller den stora världens bekymmer. Dessutom står firandet av våra traditioner över de politiska schismerna och förenar samhället på ett sätt som partipolitikens landsfadersgestalter bara kan drömma om.
Problemet med debatterna om våra traditioner är att man vill göra politik av vad som i många fall blir en flykt från politiken. Man önskar göra något som är ämnat att vara tidlöst dagsaktuellt och påkallar förändring av något som till sin natur inte vill låta sig förändras. Då berövas människor sina älskade undanflykter – då finns också risken att de blir vansinniga och börja slå vilt omkring sig.
Därför är det bäst att lämna den lilla världen och människors traditioner i fred, för vad händer när man gör politik av något opolitiskt? Jo, man tvingar dem som vill värna traditionerna att agera politiskt. Då blir plötsligt en till synes harmlös tradition som julen något som i mångas ögon måste försvaras och historien visar att den sortens aktivism tenderar att utnyttjas av politikens mörkerrörelser. I tider när missnöjespopulismen växer närmast ohämmat är det en synnerligen dum tendens att gynna.