EU:s jordbrukspolitik är tillkommen i en period av ett oöverträffat överskott av mat, som blev ett problem i sig. En del kanske minns spannmålsberget, fläskberget eller smörberget. Lantbrukarna fick svårt att få ekonomi i sin odling. En del av EG:s politik var att betala bönderna för att inte odla på tio procent av marken - trädestvånget. Jordbrukets ökade avkastningsförmåga bara de senaste femtio åren är exceptionell. Skördarna har ökat flerdubbelt med hjälp av fröförädling och användningen av kemikalier. Tillgången på billigt fossilt bränsle har drivit på mekaniseringen. En gård som räckte till för att försörja tre-fyra familjer på 1940-talet försörjer knappt en familj i dag. Resultatet är ett, för folkhälsan skadligt, överflöd av billig mat. Enligt EU-statistik lägger vi i dag ned endast 15 procent av vår inkomst på mat, jämfört med 30 procent 1960.
I dagsläget är problemet inte överskott, utan snarare kommande underskott. Ökad efterfrågan av en växande befolkning, knappare tillgång på, och därmed dyrare, drivmedel och konstgödning, samt mindre skördeökningar än tidigare, har gjort utvecklingen mot dyrare mat sannolik.
Eftersom jordbruket i framtiden rimligen kommer att kunna klara sig utan produktionsstöd, då priset på jordbruksprodukter troligen kommer att öka, har EU försökt styra om produktionsstöden till miljöstöd. Miljöskydd är viktigt, och en bra uppgift för EU, men utvecklingen går mot att stödsystemets verkliga funktion är att vara ett medel för att genomdriva miljöpolitiken på jordbruksområdet.
Det är inget fel i att stöden förenas med krav på motprestationer, men risken finns att bidragspolitiken cementeras som en kombinerad morot och piska att användas mot unionens bönder. Regler måste kunna genomdrivas även utanför ett ramverk av bidrag.
Modern teknik och goda miljöskyddsåtgärder är och har varit vägen framåt för det svenska jordbruket. Men vi måste våga tala om produktion också! Den ensidiga fokuseringen på jordbrukets negativa inverkan på miljön, vare sig det rör sig om utsläpp av växthusgaser eller användandet av ogräsmedel, överskuggar framtidens behov av mat.
Mat köper man i affären. En konsument kan använda sin konsumentmakt till att gynna varor med ekologisk märkning eller en svensk flagga. EU:s jordbrukspolitik är dyr och byråkratisk. Lantbruket är miljöförstörande och bidragsberoende. Där tar mångas insikter om matens väg till köksbordet slut. Vägen från jord till bord är, i verkligheten, mer komplicerad.