Projektet inleddes 2009 och ska fortgå åtminstone året ut. Trots att utvärderingen talar tydligt för sig själv gör såväl politiker som tjänstemän sitt bästa för att framställa projektet i en bättre dager.
Jobbcoachningen har vid årsskiftet kostat 2,9 miljarder kronor. Vad finns det då för resultat att visa upp av den här satsningen? Enligt arbetsförmedlingens egen utvärdering finns det inget resultat. Det bästa som kan sägas om coachningen är att den inte försämrar den arbetssökande chanser. Det är dock inte tillräckligt för att vara värt nästan tre miljarder kronor.
Enligt arbetsmarknadsminister Hillevi Engström arbetar regeringen med att "ytterligare förbättra jobbcoachningen". Användningen av ordet ytterligare är så pass märklig att det, om bruket blir vedertaget, är läge att kontakta Svenska akademin.
I normalt språkbruk används ordet ytterligare för att markera att något redan gjorts men att mer ska göras.
De ytterligare förbättringar som ministern har talat om är mer utvärdering samt ett uttalat behov av att coacherna "beter sig schysst". Hon har också talat om att införa ett öppet rankingsystem för att underlätta valet av jobbcoach. Det är en väldigt optimistisk syn på vad som krävs för att förbättra ett system som inte ger någon effekt.
Jobbcoach-modellen är kraftigt ifrågasatt på goda grunder. I den stora floran av coacher som finns tillgängliga används alla tänkbara medel för att förbättra chansen till arbete. Det låter visserligen bra, men det har kommit att omfatta de flesta märkliga metoder. Eller som någon sa; "allt från ljusterapi till vattentortyr".
När initiativet till satsningen kom år 2008 fanns det en reell risk för massarbetslöshet. De första tecknen hade visat sig och varslen duggade tätt. Det fanns med andra ord god anledning att pröva något annorlunda. Det är av största vikt att arbetsmarknaden fungerar och det måste vara tillåtet att pröva nya saker.
Det får dock aldrig gå så långt att prestige sätts före resultat. Utvärderingen visar tydligt att jobbcoachandet famlar i mörkret och är i behov av en ny riktning.
Ett alternativ är att arbetsförmedlingen förmås följa upp coachföretagen, deras metoder och resultat mer noggrant och säga upp avtalen med de som inte lever upp till rimliga nivåer av professionalitet. Ett annat alternativ är att lägga ner arbetsförmedlingen. Risken att privata arbetsförmedlare skulle kasta pengar på coacher som ägnar sig åt neurolingvistisk programmering är osannolik.