I gårdagens Västerviks-Tidningen rasade Naturens Bästa mot Lantbrukarnas Riksförbunds krav på att förändra allemansrätten. När alla inblandade tror sig sitta inne med sanningen, ljuset och den perfekta lösningen i en synnerligen komplicerad fråga, vet man att det garanterat inte är så.
Det kan finnas goda anledningar att utreda nuvarande allemansrätt i takt med att situationen för markägare successivt försämrats med ökad nedskräpning, överutnyttjande och slitage. Då kan det vara rimligt att markägare först måste ge sitt tillstånd till eventuell vinstdrivande verksamhet såsom bärplockning eller äventyrsupplevelser. Frågan är emellertid om detta verkligen är ett akut samhällsproblem eller om bara markägarna varit skickliga i sitt lobbyarbete. Naturvårdsverket utreder frågan och beräknas vara klara i november 2011.
Men varför avvakta en oberoende utredning när det istället går att störa sommarlugnet med konstateranden som: "Regeringen vill öka skadegörelsen"? Det kan Svenska turistföreningen fråga sig, vars ordförande Torgny Hårstad redan har bestämt sig.
På samma sida står bland andra särintressena Naturens Bästa och Skydda Skogen vars agenda kan sammanfattas med att allting alltid ska vara som det alltid varit. Sådana vänner gynnar inte utvecklingen och den moderna besöksnäringen i Sverige.
På andra sidan har många borgerliga debattörer och ledarsidor ryckt ut i ett ideologiskt korståg för äganderätten - i många fall på ett strikt principiellt plan. Äganderätt för äganderättens skull. Den svenska allemansrätten är så komplex, med all sin gränsdragningsproblemantik, att den i decennier istället vuxit fram genom sedvänja. Plötsligt höjer miljöministern och många borgerliga rösten för en reglering med stark tilltro till att staten med kirurgisk lagstiftarprecision en gång för alla ska lösa frågan. Borde inte en mer rimlig hållning vara att inom ramen för det civila samhället säkerställa att fler är informerade, beter sig och gör rätt från början? Om ett sådant långsiktigt arbete inte visar sig hjälpa och det samtidigt går belägga att detta faktiskt är ett samhällsproblem, borde lagstiftning ligga närmre till hands.
Det finns inget skarpt förslag för en långtgående reglering av allemansrätten. Det finns heller inget skarpt förslag för att stärka den privata äganderätten. Det finns inte ens ett förslag om att förändra någonting som i decennier vuxit fram genom sedvänja och accepterats av samhällets alla olika delar. Det finns bara en utredning.
Det vore därför önskvärt om alla inblandade slutar störa den pågående utredningen och istället ägnade full kraft åt att informera fler om att vikten av att bete sig schysst och att inte förstöra i naturen. Då kanske allemansrätten i sig blir en lösning: Inte störa, inte förstöra.