Valstrategin bygger, högst förenklat, på att en mängd pedagogiska motsatsförhållanden ska ställas mellan Socialdemokraterna och regeringen. Socialdemokratin prioriterar välfärd när regeringen prioriterar skattesänkningar. Socialdemokratiska framtidsinvesteringar ska ställas mot borgerliga privatiseringar och vänsterns gemensamma lösningar framför högerns hårdföra individualism. På så vis ska Socialdemokraterna, tillsammans med väljarna, reparera den stolta, särskilda, nation som utgör det socialdemokratiska Sverige. Lägger man därtill 70 miljoner på marknadsföring, 1,5 miljoner väljarsamtal och 1,2 miljoner dörrknackningar, hoppas partiet erhålla 35 procent av väljarnas röster i riksdagsvalet och 25 procent i Europaparlamentsvalet.
För att vara en ny strategi är tongångarna synnerligen bekanta. Socialdemokraterna kommer inte heller undan att man har en del strategiska tuvor att ta sig förbi för att övertyga väljarna om att man har en valplattform som håller för den kaskad av kritik som med god grund kan riktas mot partiet.
Bland annat blir det en smula absurt när Jan Larsson menar att Socialdemokraterna ska hantera missnöjespopulismen genom att kalla den högerextrem, när var sjätte LO-medlem sympatiserar med Sverigedemokraterna. Särskilt när Socialdemokraterna alltjämt försöker fälla regeringen i frågan om den höjda brytpunkten för statlig skatt tillsammans med Sverigedemokraterna. Nog blir det också besynnerligt när Socialdemokraterna menar att en röst på dem är en röst för välfärden medan en röst på regeringen endast är en röst för skattesänkningar, när Socialdemokraterna inte ämnar slopa något av regerings jobbskatteavdrag och på så vis inte kan bedriva någon väsensskild politik.
Förvisso kan partiordförande Stefan Löfven (S) argumentera sig trött för att den socialdemokratiska politiken står på egna ben (man föreslår trots allt skattehöjningar på dryga 30 miljarder kronor och den summan är man ensam om). Uppenbart är dock att det inte är den politik man ämnar bedriva efter valet – eftersom man inte kan bilda någon enpartiregering, inte ens på några 35 procent.
Då blir man tvungen att kohandla sig fram till kompromisser. Må så vara att det är acceptabelt för den som säger sig ha tröttnat på blockpolitiken, men hur stora eftergifter är egentligen de socialdemokratiska väljarna villiga att göra? Gustav Fridolin (MP) meddelade under gårdagen att han kräver utbildningsministerposten i en framtida regering. Kan socialdemokratiska väljare tänka sig en regering där man inte har inflytande över utbildningspolitiken? Och räcker ens en rödgrön regering utan Vänsterpartiet? Med all sannolikhet inte. Den yttersta vänstern nöjer sig knappast med makten utan att inneha ministerposter och nog grimaserar många socialdemokrater vid tanken på en vänsterpartistisk socialminister.
Valstrategin presenterar egentligen inte någon konkret politik och ger föga användbara verktyg som hjälper Socialdemokraterna att sig ur den strategiska återvändsgränd som kommer med att gå till val för egen maskin. Utan uppriktiga besked om den politik man önskar genomföra och med vem man ämnar genomföra den, vandrar socialdemokratin vilset omkring i opinionen. Därför kan man inte låta bli att fundera om Jan Larsson glömde att addera en kopp politik till den luftiga kaka av stora ord, som utgör den socialdemokratiska valstrategin.