Ledarredaktionen har tidigare uppmärksammat det allt vanligare problemet med att landsting öppnar upp sina dörrar för produktionsbolag med ambitionen att spela in dokusåpor i sjukhusmiljö. Det har lett till en omfattande debatt om vilken rätt enskilda individer har att värna sin integritet, respektive landstingens rätt att utlämna information om sina patienter.
En del av fallen har fått rättsliga konsekvenser och det mest uppmärksammade finner man vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där följde TV3:s ”Sjukhuset” en cancersjuk mans resa mot döden utan familjens vetskap, som först blev varse om det hela sittandes vid teven.
Fallet fick den ideella stiftelsen Centrum för Rättvisa (CFR) att stämma de tolv landsting som ingått avtal med olika produktionsbolag för brott mot såväl sekretesslagen som Europakonventionens skydd för privat- och familjeliv. CFR kom dock att förlora striden mot Akademiska sjukhuset i tingsrätten då landstinget tillskrevs meddelarfrihet.
Förlusten till trots är frågan om i vilken omfattning sjuka människor kan exponeras för allmänheten långt ifrån avgjord. Fallet kommer nu att prövas i högre instans och CFR:s linje får dessutom understöd av rang.
Bland många andra riktar Statens medicinsk-etiska råd hård kritik mot de landsting som släppt in produktionsbolagen i sjukhuskorridorerna (SvD 19/3). Rådet menar att man inte kan gömma sig bakom tingsrättens beslut och uppmanar nu landets landsting att inte teckna avtal som hotar att kränka utsatta människors integritet.
Rekommendationen är ett sundhetsbesked i denna fråga som kantats av en rad märkliga resonemang.
Människor finansierar inte det allmänna för att de ska erbjudas underhållning i sjukhusmiljö, utan för att det ska finnas samhällsinstitutioner som bistår den som drabbas av sjukdom eller andra former av armod. Alltså en garanti för trygghet genom livets upp- och nedförsbackar. Det är själva essensen i det samhällskontrakt som utgör den nordiska välfärdsmodellen.
Kontraktet har emellertid sina brister. Det är vare sig helt frivilligt eller särskilt jämbördigt för de inblandade parterna. Staten har rätt att inhämta skattemedel med tvång medan medborgaren snällt får förlita sig på att staten i utbyte uppfyller sina plikter och skyldigheter.
Därför är befolkningens förtroende för skattefinansierade institutioner skört som glas och måste vårdas omsorgsfullt av det allmänna, dels för att det är etiskt riktigt och dels för att förtroendet lätt kan krossas, men svårligen återuppbyggas, om det en gång skulle gå i bitar.
Landstingens avtal med produktionsbolagen riskerar inte bara urholka förtroendet för det allmänna utan är också en grov kränkning av människors integritet och värdighet. Avtalen ställer dessutom frågan om det allmännas främsta intresse verkligen kan sägas ligga i att tjäna befolkningen, när så många landsting är villiga att tillskansa sig tillgångar och uppmärksamhet på dödssjuka människors bekostnad.
Exponeringen av patienter är ovärdig svenska landsting och även om rådets rekommendation kan vara början på slutet för den här sortens dokusåpor, skvallrar den senaste tidens sjukhusdebatter om att samhällets syn på det okränkbara människovärdet är långt ifrån så frisk som den borde vara.