Keine Experimente, eller inga experiment, är den paroll som fick väljarna att åter rösta fram Konrad Adenauer (CDU) till tysk förbundskansler 1957. Det är en av den tyska politikens mest kända citat i stil med svenskans ”Gärna medalj, men först en rejäl pension” eller mer samtida klassiker som ”Alla ska med”.
Politiska slagdängor av det här slaget tenderar ofta att återvändas av partier. Dels för att de bevisligen fungerat under tidigare valrörelser och dels för att det visar att den samtida politiken bygger på ett historiskt kontinuum och därmed har djup förankring i partitraditionen och inte minst det indirekta stödet från partiets tidigare giganter.
Därför var det knappast konstigt att det var just löftet om man inte ska utsätta tyskarna för några experiment, mitt under den segdragna krisen på kontinenten, som tog Angela Merkel (CDU) till seger i förra årets tyska valrörelse. Möjligen är det framgångarna på andra sidan havet som fått löftet att även leta sig fram till svensk politik.
Fredrik Reinfeldt (M) har flera gånger återkommit till att han inte kommer utsätta landet för några oansvariga experiment – en imitation av det tyska framgångskonceptet och ett försök att styra debatten mot frågan om regeringsduglighet, snarare än vem som har flest kronor i vallöftespotten.
Den nya devisen är att varje reform ska kunna finansieras krona för krona och efter utstuderade förvarningar presenterade finansminister Anders Borg (M) i veckan skattehöjningar motsvarande nio miljarder kronor. Höjningarna berör fordonsskatt, alkoholskatt och tobaksskatt. Avdraget för privat pensionssparande ska långsiktigt slopas och studiebidraget minskas med 300 kronor. Därutöver reduceras anslagen till bland annat försvaret och polisen med 101 respektive 90 miljoner kronor.
På så vis frigörs utrymme samtidigt som Moderaterna kan argumentera för att man tryggar statsfinanserna i ett fortsatt kärvt konjunkturläge. Även om skattebeskedet var väntat och höjningarna förhållandevis modesta, är frustrationen bland borgerliga väljare allt annat än obegriplig. Många moderata kärnväljare är principiella motståndare till skattehöjningar och även om man i det här fallet inte beskattar människors inkomster, riktar sig höjningarna mot älskad konsumtion
Bilar, bärs och snusprillor är trots allt sådant som vanliga dödliga människor bryr sig om – det vill säga just den sortens mittenväljare Moderaterna försöker, och inte minst behöver, vinna. Alltså är det hela strategiskt komplicerat och som om inte det vore nog legitimerar partiet skattehöjningarna med moraliserande argument. Fordonsskatten ska höjas för att motverka klimatkrisen medan dyrare tobak och alkohol ska främja folkhälsan. Tongångar som vare sig låter särskilt moderata eller komna från den politiska högerkanten. Att dessutom minska anslagen till försvaret – trots den massiva kritiken mot hanteringen av den gamla hjärtefrågan – har fått många att undra om det finns något moderat kvar i partiet över huvud taget.
Förvisso kan man hävda att det är den konservativa förvaltarskapstanken som ligger bakom skattereformen och det är knappast första gången regeringen höjer en skatt. Således finns argument för den som vill försvara de moderata skattehöjningarna på ideologisk grund, men långt ifrån alla alliansröster har låtit sig övertygas.
Bland andra har partistyrelseledamoten Fredrick Federley (C) utdelat tung kritik mot Moderaterna. Genom skattehöjningarna menar han att man erkänner vänsterns problemformuleringar och därmed kastar sig i famnen på Socialdemokraterna. Det får honom att misstänka att det bärande regeringspartiet planerar en koalition med sin ärkerival vid en eventuell valförlust, likt den Angela Merkel för andra gången fått till stånd i Tyskland. De må vara en djärv tes, men den är inte enbart en produkt av en frustrerad riksdagsledamots fantasier.
Om regeringen förlorar valet, är det inte otroligt att allianspartierna går skilda vägar och då är alla möjligheter öppna. Uppenbart är att Socialdemokraterna finner tanken på ett samarbete med partierna på vänsterkanten obekväm, vilket slutligen kan få moderata kompanjoner att framstå som lockande i jämförelse med alternativet. Ska man dessutom vara fullständigt uppriktig har det efter de senaste veckornas trianguleringskavalkad blivit svårt att göra någon skillnad på riksdagens två kolosser. Betänker man även att Reinfeldt tidigare sagt sig vara villig att göra allt för att hålla Sverigedemokraterna undan från inflytande, kan han lyckas med konststycket att upplösa alliansen, bilda en storkoalition och ändå framstå som moraliskt högburen.
Än så länge finns dock inget som talar för att regeringspartierna skulle upplösa sitt samarbete, hur svidande skatteförslaget än må vara i många borgerliga ögon. Och om tanken på en storkoalition mot all förmodan skulle ligga någonstans i det moderata bakhuvudet, får man hoppas att statsministern påminner sig om att hans parti går till val på att förskona väljarna från den sortens politiska experiment.