Denna måndagens ledare författas från en färjeterminal. Resans mål är Visby och Almedalsveckan. Däremot finner jag mig sittandes, dels ett dygn senare än planerat, dels i en annan stad än vad som först varit avsikten. Tanken var nämligen att resan skulle avgå från Västervik, inte Oskarshamn. Orsaken har knappast undgått någon, men det är så att säga en annan historia. Uppenbart är dock att många attraherats av den planerade trafiken mellan kalkstensön och Ostkustens pärla, för i terminalen är det packat med försenade Almedalsbesökare.
Årets upplaga av den beryktade veckan är något mer högtidlig än vanligt. Det är valår och många talar om ett eventuellt regimskifte. Därför kommer uppmärksamheten i första hand att kretsa kring partiledarnas linjetal och de sista valvinnaress som plockas fram ur kostymärmarna.
Fast civilsamhället bjuder minst sagt upp till kamp om medieutrymmet. LO har packat den stora förbandslådan med dragplåster som Thomas Piketty, den franske vänsterekonomen som fått något av rockstjärnestatus med sitt verk ”Capital in the Twenty-First Century”. Uppståndelsen bygger bland annat på att han förordar en global förmögenhetsskatt, något som hyllats av världens socialister men slaktats av de flesta ekonomer.
Arbetsgivarna vill knappast vara sämre. Svenskt Näringsliv inbjuder därför författaren och CNN-profilen Fareed Zakaria. Under rubriken: ”The rise of the rest” väntas han tala om hur nya ekonomiska maktcentra utmanar västvärldens ställning som den globala maktfaktorn par excellence. Ett minst sagt relevant ämne, inte minst inför de fortsatta förhandlingarna om, det av yttervänstern så avskydda, frihandelsavtalet med USA.
Först riktas dock blickarna mot Stefan Löfven. Vad vi strandsatta resenärer sägs gå miste om under den socialdemokratiske partiledarens stora framträdande under söndagskvällen, är ett tal som ska sjuda av ideologi, krönt med tydliga avståndstaganden från nazism och fascism.
Ämnet är ingen slump. Löfven har kritiserats hårt för att vara allt annat än tydlig i frågan om främlingsfientlighet. Nu är det ingen som tror att det beror på eventuella sympatier med stöveltrampsrörelser, tvärtom visar han sig påtagligt upprörd över att Svenskarnas parti samlade trettio partiaktivister i Almedalen. Däremot kan man tänka sig att ambivalensen beror på att det är betydligt mer som förenar än separerar konservativa socialdemokrater och sverigedemokrater.
Att de båda partierna i många fall slåss om samma väljare påpekades senast av utrikesutskottets vice ordförande Urban Ahlin (S). På en fråga ställd av SR, om varför skaraborgarna anser att S och SD har den bästa integrationspolitiken, svarade han att hans parti haft en restriktiv syn på arbetskraftsinvandring långt innan någon talade om sverigedemokrater. Ahlin ser uppenbarligen det många av hans partikamrater blundar för.
Löfvens avståndstagande är förvisso efterlängtat av många, men nog vore det klädsamt om han i samma slag erkände att den retorik socialdemokratin för, bidrar till missnöjespopulismens framväxt. När S oupphörligen förmedlar den felaktiga bilden av ett välfärdssamhälle som går sönder, leder det till att många konservativa väljare svarar på sin rädsla för nedlagda bruk och stängda vårdcentraler, med globaliseringsmotstånd och främlingsfientlighet – de blir potentiella väljare till SD. Det är en naturlig konsekvens när ett arbetarparti som vill vinna rösterna från så kallat vanligt folk, sprider förfallets myter för att vinna regeringsmakten.
Men att denna skuggbelagda baksida av valstrategin lämnades därhän under det socialdemokratiska linjetalet kan man vara säker på utan att ha anlänt till Almedalen.