Statsministern målade fram bilden av ett Sverige som trots en stormig omvärld är väl rustat. Hans anförande var avvägt och balanserat. Sverige kan satsa på reformer samtidigt som i princip resten av Europa tvingas till drastiska nedskärningar, ansvarslinjen står fast.
När replikskiftet med statsministern var över var det S-ledaren Håkan Juholts tur att ställa sig bakom talarstolen. Hans bild av Sverige är en helt annan. Den är nattsvart och kall. Det går utför för Sverige - regeringens reformer är väl mest till för att göra det jävligare för Svensson. Regeringen inte bara säljer ut, den rear ut och i tredje varianten - skänker bort - sådant som vi byggt upp tillsammans. Sådan är den juholtska bilden av Sverige. Sedan målas det blomstrande Sverige upp, det Sverige Juholt vill bygga. Reformer staplas på reformer, satsningar på satsningar och floskler på floskler. Det är en yvig bild. Och dyr. För inte särskilt ofta nämns hur alla dessa fantastiska reformer ska finansieras. Och när motfrågor ställs - besvaras de inte, kanske är det säkrast så. Risken att göra bort sig minimeras ju, om inget annat. Däremot kritiserar Juholt gärna regeringens skattesänkningar. Men underligt nog ställer sig Socialdemokratin bakom de flesta som alliansregeringen genomfört. Fast det kanske var förra veckans linje. Man vet inte så noga nu för tiden - ena dagen kan S tycka ett, nästa dag något annat.
En annan aktuell fråga som också var uppe i debatten var Sveriges hållning till den så kallade europakten. Också denna präglas av den socialdemokratiska ombytligheten. Folkpartiledaren Jan Björklund invände mycket klokt mot Juholts inkonsekventa inställning. Juholt anser att det är beklagligt att Storbritannien inte vill vara med i detta samarbete. Det meddelade han i måndags på Folk och Försvars rikskonferens.Samtidigt har Juholt och S uppfattningen - vilken han meddelade i tisdags på en pressträff tillsammans med parhästen och S-lättviktaren Tommy Waidelich - att Sverige inte ska vara med i pakten. Nog är det inkonsekvent.
Så till frågan i gårdagens ledare - vem tog rollen som oppositionsledare? Mest konsekvent och intressant var Jonas Sjöstedt (V), men hans politik är knappast genomförbar om Sverige inte vill bli ett Nordens Grekland. Jobba mindre - slappa mer är liksom inte framgångsreceptet i det krisande Europa. Gustaf Fridolin (MP)är inne på samma spår även om det inte är lika ilsket rött. Några oppositionsledare är de dock inte - vare sig Fridolin eller Sjöstedt. Inte än i varje fall.
Vid replikskiftena med både Miljöpartiets och Vänsterpartiets företrädare efterlyste statsminister Reinfeldt namnet på Sveriges oppositionsledare. Kamraterna Fridolin och Sjöstedt valde att passa. Statsministerns fråga är fortfarande obesvarad. MP och V betraktar således inte ledaren för det största partiet i oppositionen som oppositionsledare. Det är sensationellt. Det är ett outtalat, men samtidigt mycket talande misstroende. Och det är varken borgerliga ledarskribenter eller några vilsna socialdemokratiska kommunpolitiker som markerar detta utan de partiers företrädare som möjligen skulle kunna utgöra underlaget i en vänsterregering. Svaren borde ha kommit snabbt. Men det gjorde de inte, i stället uteblev dem.
Socialdemokraterna har haft Juholt som vald ledare sedan förra våren, trots det kan det konstateras att Sverige omkring nio månader senare saknar oppositionsledare. Detta, om inget annat, signalerar klart, öppet och med all önskvärd tydlighet den uppenbara förtroendekris som ligger över Socialdemokraterna och framför allt partiledaren Håkan Juholt.