”Det känns märkligt att tala om hoten mot den svenska demokratin medan striderna rasar mellan demonstranter och polis i Kiev”, inledde stiftelsen Barometerns ordförande Kristna Knöös Franzén onsdagens välbesökta demokratiseminarium i Kalmar.
Även om man kan tycka att demokratin här hemma är fjärran från hotad, skönjer allt fler en del oroande tendenser som kan påverka det öppna samhället och dess principer. Bland annat håller blockpolitiken på att utvecklas till ett tvåpartisystem samtidigt som skillnaderna mellan partierna blir allt mindre och politikens extremrörelser vinner mark.
Det senare ämnet, närmare bestämt hur missnöjespopulismens intåg i riksdagen hotar demokratin, kom under kvällen att behandlas av det borgerliga samhällsmagasinet Neos chefredaktör Paulina Neuding.
Den traditionella kritiken mot Sverigedemokraterna bygger ofta på att partiet växt fram ur den svenska vitmaktrörelsen. När partiledaren Jimmie Åkesson ansökte om partimedlemskap i mitten av 1990-talet rådde fortfarande uniformsförbud och partiets dåvarande ordförande Anders Klarström var en erkänd nazist. Därför menar många att partiets integrationspolitik måste betraktas med historien i åtanke.
Dessutom lider Sverigedemokraterna av allvarlig kompetensbrist. Fortfarande saknar partiet jurister och nationalekonomer som kan förankra politiska förslag i verkligheten. Inte helt ovanligt för ett ungt riksdagsparti kan tyckas men om man betänker att finansminister- och justitieministerkandidaterna för landets tredje största parti saknar grundläggande kompetenser, faller möjligen saker och ting i ett annat ljus.
Kritiken må vara trött men det ska inte viftas bort på hur kort tid skinnskallar förbytts mot kostymklädda riksdagsledamöter. Likväl tycks det förflutna inte störa särskilt många väljare och partiet växer till synes ohämmat. Neuding menar att den främsta orsaken till partiets framgångar ligger i ett sällan omtalat hot mot demokratin, nämligen allmänhetens demonisering av sverigedemokratiska väljare.
Statsvetaren Andreas Johansson Heinö har visat att den grupp av sverigedemokrater som först gav partiet två procent, är de som kan klassificeras som rasister. De övriga åtta – ja för numera håller sig partiet stabilt kring tio procent om man ska tro opinionsundersökningarna – är i stället traditionella mittenväljare. Det vill säga just precis den sortens vanliga dödliga vars gunst Moderaterna och Socialdemokraterna dagligen försöker vinna.
Statistiken till trots tävlar allt från politiker till mediala profiler om vem som högst kan skrika ut sin avsky mot missnöjespopulismen. Att invända mot det sverigedemokratiska partiprogrammet är förstås en sak. Men, genom att inte göra någon distinktion mellan å ena sidan politiken och å andra sidan väljarna, omöjliggör man sig inför den allt större skara som finner något av värde i missnöjespopulismen. Något som inte erbjuds hos landets två trettioprocentspartier och som långt ifrån nödvändigtvis behöver handla om hudfärg, eller ens integration.
Det vet missnöjespopulismens kolportörer och i decennier har man odlat sin antietablissemangsretorik med omsorg.
Genom att klumpa ihop riksdagspartier och traditionella medier till ett löst sammanhållet etablissemang som korrumperar nationen genom att förmedla en förljugen bild av verkligheten, lyckas man få politiken att kretsa kring ett pedagogiskt motsatsförhållande. På den ena sidan etablissemanget, på den andra sidan missnöjespopulismens partier som tillsammans med alternativa mediekanaler som Avpixlat, vill sprida ett sanningens ljus över tillvaron.
Med det i ryggen är det inte svårt att förstå varför den som får sin världsbild förlöjligad låter sig lockas av Sverigedemokraterna, som vet hur det är att befinna sig långt ifrån politikens finrum.
Hotet mot demokratin ligger dock inte i att partier kommer och går – politiken är en marknad med sina vinnare och förlorare. Inte heller att nya medier konkurrerar med traditionella tv-kanaler eller dagstidningar. Snarare ligger det problemfyllda i att den som vänder sig till missnöjespopulismen ofta fallit för antietablissemangsmyten och därmed förlorat förtroendet för allmänna samhällsinstitutioner som partier, myndigheter och media – det som vi ofta ser som garanter för demokratin.
Dessa – hittills – åtta procent av väljarna låter hellre sin världsuppfattning formas av så kallade hatsajter, utan vare sig ansvarig utgivare eller särskilt stora sanningsanspråk, än av traditionell press. De låter sig hellre ledas av ett parti utan kompetenta företrädare och med ett grumligt förflutet, än av de övriga riksdagspartierna. Inte för att de är några ingrodda rasister, utan för att de upplever missnöjespopulismens röster som mer förtroendeingivande än etablissemangets, och i någon mening demokratins.
Kravallerna i Kiev må lägga något småttigt över veckans demokratiseminarium, men den som tror att den svenska demokratin står utan hot har anledning att tänka om. Så länge partierna är mer intresserade av att skrika åt de mittenväljare som fångas av missnöjespopulismen än att förstå dem, lär det knappast bli färre som sårat vänder etablissemanget ryggen för att i stället söka sin tröst i skuggornas dal.
Det borde oroa fler än vad det gör.