Den stora frågan inför årets upplaga av rikskonferensen, vid sidan om den havererade försvarsförmågan, har varit den om allianserna. Det vill säga vem Sverige ämnar försvara respektive bli försvarad av i händelse av konflikt. Med tanke på att regeringen sagt sig vilja gå hand i hand med Finland i frågan om Nato, var det många som såg fram emot statsminister Fredrik Reinfeldt och president Sauli Niinistös inledande anföranden under söndagseftermiddagen.
Trots att Moderaterna är ett av två partier i riksdagen som förespråkar en anslutning till försvarsalliansen, håller Reinfeldt fast vid att ett medlemskap inte är aktuellt för svensk del. Förklaringen ligger i att statsministern först vill se en bred enighet i riksdagen – något som i dag saknas. Reinfeldt betonade dock att Sverige redan är en av Natos främsta samarbetspartner och i dag deltar man i några av dess mest avancerade övningar.
Samtidigt har regeringen under det senaste årets intensiva försvarsdebatt återkommit till att internationella försvarssamarbeten är en naturlig del av det nya insatsförsvaret. Statsministern säger sig därför vilja utveckla samarbetet med de nordiska länderna, särskilt Finland.
Ett exempel på denna fördjupning är att Sverige under februari kommer att övervaka isländskt luftrum tillsammans med Finland. Reinfeldt ser uppdraget som ett naturlig steg för det svensk-finländska försvarssamarbetet, även om han i samma slag bedyrade att det inte kommer att leda till någon formell försvarsunion.
Reinfeldt får medhåll av den finländske presidenten Sauli Niinistö, tillhörandes det moderata Samlingspartiet. Även presidenten talade om behovet av internationella samarbeten för att upprätthålla ett modernt försvar med förmåga att värna hela landet och lyfter, till skillnad från Sverige, den allmänna värnplikten som ryggraden i det finländska försvaret. Men precis som Sverige säger Finland nej till Nato, även om det kvarstår som ett alternativ om det säkerhetspolitiska läget skulle förändras drastiskt.
Presidenten talade vidare varmt om Norden som en i omvärldens ögon politisk och kulturell enhet, vilket inte minst blev tydligt under president Barack Obamas Sverigebesök i höstas. Våra länder hör enligt presidenten ihop. Även Niinistö önskar därför prioritera det nordiska försvarssamarbetet och inte minst fördjupa det tillsammans med Sverige. Här lyftes särskilt behovet av försvarsindustriella samarbeten för att hantera sådant som försvarets skenande material- och utvecklingskostnader.
Dessutom menade presidenten att försvaret kan bli en fråga för de nordiska länderna att driva i EU. Eurolandet Finland anser att medlemsländernas säkerhet, snarare än den gemensamma valutan, är en av unionens huvudsakliga uppgifter och därför bör prioriteras framför annat.
Att de nordiska länderna kommer varandra närmare är något lika naturligt som positivt. Emellertid är det svårt att förstå varför ett fördjupat försvarssamarbete mellan Sverige och Finland inte lika gärna kunde få låta sig utvecklas till en försvarsunion. Då skulle man blidka den kluvna Nato-opinionen i riksdagen, samtidigt som man får verkliga garantier för ett djuplodat försvarssamarbete länderna emellan.
Kanske lyckades president Niinistö omedvetet sätta fingret på det svensk-finländska försvarssamarbetet när han under sitt anförande beskrev relationen mellan grannländerna med orden: ”Vi sitter i samma båt, fast ändå inte”.