Den rödgröna landstingsmajoriteten menar att problemen för den annars så välskötta landstingsekonomin beror på ett slags politikens ”force majeure” – det vill säga utomstående påverkan man inte kunnat förutse eller värja sig mot. Åtminstone är det intrycket man får av landstingsmajoritetens presskonferens och efterföljande debattartikel i Västerviks-Tidningen (17/10).
De syftar på det nya kommunala utjämningsystemet som gör vår kommun till en vinnare men landets glesbefolkade landsting till förlorare, eftersom utbetalningarna från och med nästa år inte kommer att ta hänsyn till det man kallar för vårdtyngd. Med tanke på att länet inte bara råkar vara glesbefolkat utan också ha landets äldsta befolkning är skattekraften låg och vårdtyngden hög, vilket innebär att landstinget årligen förlorar 470 kronor per person i förhållande till utjämningssystemets tidigare fördelningsprinciper.
Majoriteten passar även på att ge en känga till regeringen. De menar nämligen att förlusten delvis beror på att regeringen prioriterat jobbskatteavdrag framför statligt stöd till landstingens verksamhet, vilket blivit särskilt problematiskt under lågkonjunkturen, då skattekraften påverkas negativt.
Skattehöjningen förväntas inbringa ytterligare 212 miljoner kronor till landstingets kassa, vilket löser såväl valårets finansieringsproblem som lämnar utrymme för en del valfläsk. Men är höjd skatt verkligen en lösning för länet i stort?
Utan att påminna om hur effekterna från förra årets landstingsskattehöjning till kollektivtrafiken lämnar mer att önska, kan man inte nog påpeka hur höjd skatt aldrig garanterar några förbättringar. Dessutom är det en kortsiktig lösning på ett betydligt mer långsiktigt dilemma där länsbefolkningen vare sig blir yngre eller mer talrik utan vidare. Genom att höja landstingsskatten tävlar länets kommuner i skatteligans övre och föga smickrande segment, vilket knappast lockar fler till länet. Utan inflyttare som ökar skattekraften, kommer länet föra en fortsatt tynande tillvaro och därmed förblir det verkliga välfärdsproblemet olöst.
Den husbonde som slår sig för bröstet över gårdens välstånd, borde se till att inte bara ha mat för dagen utan också matkällaren fylld för att även vara tryggad, om vintern blir längre än väntat. Att det kommunala utjämningssystemets nya fördelningsprinciper skulle innebära problem för glesbygdslänen är ingen nyhet. Att regeringen prioriterat jobbskatteavdrag framför statsbidrag till landstingen är i sin tur inte något argument. Snarare har jobbskatteavdragen varit en bidragande orsak till att den lågkonjunktur som majoriteten beskyller, blivit lindrigare här än på övriga kontinenten – tacka regeringens husbönder för den saken.
Landstingsekonomin är den rödgröna majoritetens ansvar och för skattehöjningen har man ingen annan än sig själv att skylla.